Snöstormen tvingar Noelle i Alastairs enda säng

Snön hade redan börjat täta till när Noelle klev av bussen vid hållplatsen längst ut i byn. Tjugofyra år, andra året på universitetet i söder, och ändå kände hon hur något i bröstet drog ihop sig så fort hon såg huset. Alastairs hus. Isolerat, timrat, med skorstenen som redan rök mot den grå himlen. Hennes mamma skulle ha mött henne, men ett meddelande hade kommit en timme tidigare: vägarna söderut var avstängda, hon satt fast på ett hotell i stan och kom inte förrän stormen lagt sig. Stanna hos Alastair. Han väntar.

Han stod i dörren när hon kämpade sig upp för trappan med väskan. Fyrtioett blev fyrtiotvå i november, det visste hon, för hon hade räknat åren sedan den sommaren hon fyllde arton och första gången lagt märke till hur hans blick dröjde en sekund för länge vid hennes mun. Han hade aldrig rört henne. Inte då, inte sedan. Bara den där tystnaden som lade sig mellan dem varje jul, varje middag, varje gång hon gick förbi honom i korridoren i ett linne och kände hans uppmärksamhet som en hand mot nacken.

"Du är genomblöt," sa han. Rösten var låg, samma röst som hade läst högt för henne när hon var yngre och som nu, åratal senare, fick något helt annat att dra ihop sig lågt i magen. "Kom in. Stormen är redan över oss."

Hon steg in. Värmen slog emot henne, veddoft, något som puttrade. Huset var litet. Ett rum med brasa, ett kök, ett badrum, och sovrummet längst in där dörren stod på glänt och sängen syntes, bred, med mörkt överkast. Gästrummet hade de tömt i höstas när taket läckte. Hennes mammas ord i telefonen ekade: det finns bara hans säng. Ni får dela, eller så tar du soffan. Noelle hade sagt att soffan gick bra. Hon hade ljugit redan då.

Alastair tog hennes jacka. Hans fingrar snuddade vid hennes handled, kort, och hon kände hur pulsen slog upp i halsen. Han drog sig undan som om han också känt det. "Din mamma ringer när hon kan. Tills dess är det vi." Han mötte hennes blick. Grå ögon, fåror vid mungiporna, skäggstubb som redan mörknade mot kvällen. "Jag har tänt i spisen. Det blir kallt i natt."

De åt sent. Utanför tjöt vinden och snön slog mot rutorna tills världen försvann. Ingen skulle komma. Ingen skulle höra. Noelle satt mittemot honom vid det lilla bordet och försökte inte stirra på hans händer, på underarmarna som spände när han skar brödet, på den öppna kragen där hon såg en strimma bröst. Sedan hon fyllde arton hade hon burit det här som en skam hon vägrade namnge. Inte innan. Aldrig innan. Men den hösten, när hon kom hem från första terminen och såg honom i köket i bara en tröja, hade något vänt sig i henne och vägrat vända tillbaka. Hon hade rört sig själv i gästrummet den julen med handen över munnen och hans namn tyst bakom tänderna. Varje jul sedan dess. Sex år av att låtsas.

"Vin?" frågade han när disken var undan. "En flaska. För värmens skull."

"Ja." Hon ville inte att rösten skulle darra. Den darrade ändå.

De satte sig på mattan framför brasan. Han hällde upp i två glas, inte mycket, och hon drack långsamt. Vinet värmde strupen men gjorde henne inte dimmig. Hon ville vara klar. Hon ville veta exakt vad hon gjorde när hon äntligen slutade låtsas. Alastair satt med ryggen mot fåtöljens kant, benen utsträckta, och tittade in i elden som om den kunde rädda honom. Filten låg över hennes knän. Under den hade hon bytt till det tunna nattlinnet hon packat utan att erkänna varför, vitt, nästan genomskinligt mot lågorna, med tunna band över axlarna. Hon hade inget under.

"Du har varit tyst hela kvällen," sa han.

"Du också."

Han log, kort, utan glädje. "Det är svårare i år."

"Varför?"

Han svarade inte genast. Elden knastrade. Någonstans i taket knakade timret under snötyngden. "För att du inte är ett barn. Du har inte varit det på länge. Och jag är din styvpappa, Noelle. Jag borde kunna sitta i samma rum som du utan att..." Han avbröt sig. Käkmusklerna spände.

Hon kände hur något lossnade i bröstet, skrämmande och lätt på samma gång. "Utan att vad?"

"Utan att vilja saker jag inte har rätt att vilja."

Hon lät filten glida. Inte av misstag. Hon lyfte den medvetet, långsamt, och lät den falla bredvid höften så att nattlinnet blottades helt i eldskenet. Tyget låg mot brösten, mot magen, och mellan låren syntes skuggan av henne, mörk och tydlig. Alastair drog efter andan. Hans blick fastnade, och han tvingade den inte bort. Inte den här gången.

"Jag har längtat efter dig i åratal," sa hon. Rösten var stadig nu. "Sedan jag fyllde arton. Inte innan. Jag vill att du ska veta det. Varje jul har jag legat vaken och tänkt på dina händer. Jag har kommit med ditt namn i munnen och hatat mig själv på morgonen och gjort det igen nästa natt. Jag är tjugofyra. Jag vet vad jag ber om. Och jag ber."

Han ställde glaset ifrån sig. Handen darrade inte. "Om jag rör dig nu finns det ingen väg tillbaka. Din mamma. Det här huset. Allt."

"Jag vet." Hon lutade sig fram. "Jag vill det ändå. Vill du?"

"Gud hjälpe mig," sa han, och det lät inte som en bön. "Ja."

Han tog henne i nacken och kysste henne. Inte försiktigt. Hungrigt, med hela den längtan han hade tryckt ner i sex år, och hon öppnade munnen och mötte honom med samma hunger. Hans tunga var het, smakade vin och något mörkare, och hon stönade rakt in i kyssen när hans andra hand gled upp längs hennes lår och stannade precis där nattlinnet tog slut. Hon kröp upp i hans knä. Hans kuk var redan hård under jeansen, tjock mot hennes fitta genom det tunna tyget, och hon gned sig mot honom utan att skämmas.

"Fan," viskade han mot hennes mun. "Du är så våt. Jag känner det genom linnet."

"Jag har varit våt sedan jag klev in genom dörren." Hon bet honom lätt i underläppen. "Rör mig. Snälla. Jag har väntat så länge."

Hans hand gled in under tyget. Fingrarna fann henne, slät och svullen, och han stönade som om det gjorde ont. Han strök längs hennes springa, långsamt, och när han hittade klitoris ryckte hon till och tryckte pannan mot hans. "Alastair."

"Säg det igen."

"Alastair. Styvpappa." Ordet föll mellan dem och gjorde luften tjockare. Han slöt ögonen, flämtade, och två fingrar gled in i henne på en gång. Hon var trång och het och hon red hans hand redan, små rörelser, medan han kysste halsen, nyckelbenet, kanten av nattlinnet över ett bröst. Han drog ner bandet. Munnen slöt sig om bröstvårtan, sög, och hon skrek till, kort, med handen i hans hår.

"Upp," sa han. Rösten hade förändrats. Låg, befallande, och något i henne vek sig av ren lättnad. "Sängen. Nu."

Han lyfte henne. Hon vägde ingenting i hans armar, eller så var han bara starkare än hon mindes. Sovrummet var svalt jämfört med brasan men sängen var bred och lakanen doftade honom, ceder och tvål. Han lade henne ner och ställde sig vid fotändan. I eldskenet som nådde in genom den öppna dörren såg hon hur han drog av tröjan. Bröstet var brett, mörkt hår, en mage som inte var ung men fast. Han knäppte upp jeansen. Kuken sprang fram, tjock, ådrad, redan blank i toppen, och Noelle kände munnen fyllas av saliv.

"Av med det," sa han och nickade mot nattlinnet.

Hon drog det över huvudet och låg naken för honom. Tjugofyra år, mjuka bröst, en kropp hon hade erbjudit andra män utan att någonsin känna det här: att bli sedd av just honom. Alastair såg på henne länge. Sedan kröp han upp i sängen, särade hennes lår med båda händerna och sänkte munnen mot henne utan ett ord till.

Den första slickningen var långsam, från öppningen upp till klitoris, och Noelle bågade ryggen så häftigt att hon nästan kom av bara det. Han höll henne nere. Tungan arbetade, platt och sedan spetsig, cirklade, sög, och två fingrar gled in igen och krökte sig mot det stället som fick synfältet att vitna. Han åt henne som om han hade svultit. Ljuden var våta, obscena, och hon hörde sig själv be, osammanhängande, styvpappa, mer, sluta inte, jag kommer. Han slutade inte. Han tryckte hårdare, sög klitoris in mellan läpparna och fingerknullade henne i en stadig rytm tills hon brast. Orgasmen sköljde genom henne i vågor, låren skakade mot hans öron, och hon kom med ett skrik som vinden utanför nästan dränkte.

Han lyfte ansiktet. Munnen glänste. Ögonen var mörka. "På alla fyra."

Hon vände sig, darrande, och ställde sig på händer och knän. Han kom upp bakom henne. Kukens huvud gled genom hennes våthet, fram och tillbaka, retade öppningen tills hon tryckte sig bakåt och försökte ta honom. Han höll hennes höfter stilla.

"Vill du att din styvpappa ska knulla dig?" Rösten var hes, tätt vid hennes öra.

"Ja."

"Säg det."

"Jag vill att min styvpappa knullar mig. Hårt. Jag vill känna dig hela vägen in. Snälla, Alastair, snälla, jag är så tom, jag har varit tom i sex år."

Han stötte in. En lång, obarmhärtig stöt som fyllde henne till roten, och hon skrek ner i kudden. Han var tjock, sträckte henne, och när han drog sig ut och stötte in igen hittade han ett djup som fick tårarna att stiga. Han tog henne hårt. Inte vårdslöst, men utan misskund, höfterna slog mot hennes stjärt, ljudet av hud mot hud blandades med stormen. En hand gled upp och grep hennes hår, inte för att göra illa, för att hålla henne där han ville ha henne.

"Så här," flämtade han. "Så här har jag sett dig i huvudet. Min styvdotter på knä i min säng. Din fitta som tar min kuk som om den var gjord för den. Du är så jävla trång. Du kommer att komma på min kuk, hör du det? Du kommer att komma för din styvpappa."

Orden träffade något rått och förbjudet längst in, och hon kom igen, våldsamt, krampade runt honom så hårt att han svor och var tvungen att sakta ner för att inte följa efter. Hon skakade, ansiktet mot lakanet, och han strök henne över ryggen medan efterskalven rann genom henne. "Bra flicka," viskade han, och hon kved för att orden gjorde henne våt på nytt.

Han drog sig ur. Hon vände sig, andfådd, och såg hur han lade sig på rygg. Kuken stod våt och mörk mot magen. "Kom hit. Rid mig. Jag vill se ditt ansikte när du tar mig."

Hon klev över honom. Ena handen styrde honom mot öppningen, och hon sjönk ner, centimeter för centimeter, tills hon satt helt nere och båda stönade. Det kändes annorlunda så här, djupare, och hon började röra sig, först prövande, sedan hårdare. Brösten gungade. Han tog dem i händerna, tummarna över vårtorna, och sedan gled händerna ner till hennes höfter. Han greppade hårt och drev henne ner, mötte henne underifrån med korta, brutala stötar som fick henne att tappa andan.

"Se på mig," sa han. Hon såg. Hans ansikte var spänt av njutning och av något som liknade vördnad och skuld på samma gång. "Du är vacker. Du är min. I natt är du min."

"Jag har varit din längre än i natt." Hon red honom snabbare, malde klitoris mot honom varje gång hon sjönk ner, och en tredje orgasm byggdes, långsammare, hetare. Han drev henne ner igen, höll henne där, och stötte upp i henne tills hon inte kunde göra annat än ta emot. "Alastair, jag, jag kommer igen, jag kan inte..."

"Inte än." Han vände henne med en rörelse som överraskade henne, lade henne på rygg och kom över henne. Missionär. Hans vikt, hans doft, hans mun mot hennes medan han gled in igen, djupt, och stannade. "Så här. Jag vill känna dig komma runt mig medan jag ser dig. Jag vill komma i dig. Får jag det?"

"Ja." Hon slog benen om hans höfter. "Kom i mig. Fyll mig. Jag vill ha det. Jag vill ha allt."

Han knullade henne långsamt först, djupa drag som malde mot varje nerv, och kysste henne mellan stötarna, mjukt nu, nästan ömt, som om det förbjudna hade blivit något han inte längre orkade hålla på avstånd. Sedan ökade han. Snabbare. Hårdare. Sängen knakade. Hon mötte honom, höfterna upp, naglarna i hans rygg, och viskade mot hans mun att hon var hans styvdotter, att hon ville bli knullad av honom varje jul, att ingen annan hade räckt, att hon skulle bära honom i sig när hon åkte tillbaka till universitetet och röra sig själv och tänka på just det här.

"Noelle." Hans röst bröts. "Jag kommer. Kom med mig. Nu."

Hon gjorde det. Orgasmen tog henne i samma sekund som han stötte in en sista gång och blev stilla, och hon kände hur han pulserade, het och tjock, tömde sig djupt i henne medan hon krampade och skrek hans namn rakt in i hans hals. De höll om varandra genom det, skakande, och utanför rasade snöstormen som om världen höll på att begravas.

Efteråt låg de andfådda och svettiga i den enda sängen. Hans arm under hennes nacke. Hennes lår kladdigt, hans säd som långsamt rann ur henne ner på lakanet. Brasan hade sjunkit till glöd men rummet var varmt av dem. Alastair strök henne över kinden med baksidan av fingrarna, långsamt, som om han memorerade henne.

"Det här får ingen veta," sa han tyst. "Din mamma. Ingen. Om det kommer ut förstörs allt. Hennes liv. Mitt. Ditt."

"Jag vet." Noelle vände ansiktet in mot hans handflata och kysste den. "Det är vår hemlighet. Bara vår. Så länge du vill ha mig."

"Jag kommer att vilja ha dig varje gång du är i det här huset." Han slöt ögonen. "Och varje gång du inte är det."

Hon låg vaken länge och lyssnade på vinden, på hans hjärta under örat, och kände hur det förbjudna redan hade blivit det enda som kändes sant. När sömnen till slut kom var det med hans hand vilande lågt på hennes mage, ägande och öm, och med vetskapen om att hon skulle vakna och vilja honom igen innan ljuset hann komma.

Hon skulle aldrig mer kunna höra ordet hem utan att mena hans säng.