Roxanne och Casimirs heta hemlighet i omklädningsrummet

Omklädningsrummet hade redan gått över i nattläge. Taklamporna var dämpade till ett varmt, lite smutsigt sken, och det luktade gummi, citrus och den där svaga svetten som aldrig riktigt försvinner ur ett gym, hur mycket man än skurar. Klockan var över nio. De sista medlemmarna hade droppat av en i taget, med våta hår och löften om att ses imorgon, och nu fanns bara ekot kvar av deras skor mot klinkern.

Roxanne satt på bänken med ena skon av och den andra fortfarande på, som om hon inte hade bestämt sig för om kvällen var slut. Hon var tjugoåtta, svart, och kurvig på det sättet som fick hennes svarta träningstights att sitta som ett argument. Höfter, lår, en midja som inte låtsades vara smal, bröst som pressade mot dragkedjan i jackan. Hon hade tränat hårt. Det syntes i glansen över nyckelbenen och i hur hon andades, fortfarande lite djupt, fortfarande lite belåtet.

Casimir kom in från korridoren med nyckelknippan dinglande mot låret. Trettiotvå, vit, svensk på det där torra viset som gjorde att folk aldrig riktigt visste om han drev med dem. Gyminstruktör, alltså vuxen på det tråkigaste och hetaste sättet samtidigt: någon som visste var ens knän skulle peka och som aldrig hade rört henne mer än vad jobbet krävde. Hans t-shirt satt fuktig över bröstet. Han stannade när han såg henne.

”Jag trodde att jag var den sista”, sa han.

”Du är den näst sista”, sa Roxanne och log. Leendet var flörtigt utan att be om ursäkt. ”Mitt skåp har låst sig. Eller så har jag låst det med flit för att få dig att stanna. Du får välja den version som gör dig minst rädd.”

Han skrattade, kort och förvånat, och ljudet studsade mellan plåtskåpen. ”Rädd är fel ord. Yrkesmässigt bekymrad, kanske. Om jag öppnar fel skåp kan jag få sparken. Om jag öppnar rätt skåp kan jag få något värre.”

”Värre?” Hon lutade huvudet. ”Som vadå?”

”Som att jag inte vill gå hem sen.”

Det blev tyst en sekund, den sortens tystnad som inte är tom utan full av något de båda låtsades inte ha märkt på flera veckor. Han hade rättat hennes knäböj. Hon hade låtit honom. Hans bleka händer mot hennes mörka höfter, professionellt, nästan. Nästan. Hon hade tänkt på det i duschen efteråt, mer än en gång, och alltid med ett litet skratt åt sig själv för att det var så förutsägbart och så jävla skönt att tänka på ändå.

Han kom närmare. Nyckeln gled in i låset, men han vred inte om direkt. Hon reste sig, så att de stod tätt, hennes axel mot hans bröst, och hon kände hur varm han var genom tyget. Hans hud var ljus, nästan genomskinlig vid handleden där ett blått kärl syntes. Hennes arm bredvid var mörk, blank av svett som torkat. Kontrasten gjorde något med henne. Inte för att den var ny. För att den var så tydlig här inne, under de dåliga lamporna, när ingen annan kunde låtsas att de inte såg.

”Du vrider inte om”, sa hon mjukt.

”Du ber mig inte.”

”Kanske vill jag att du dröjer.”

Han tittade ner på henne. Ögonen var ljusa, lite trötta, och munnen drogs till ett leende han inte verkade kunna styra. ”Då dröjer jag. Men om nattvakten kommer får du förklara att vi utför en avancerad skåpsräddning.”

”Jag säger att du är grundlig.” Hon skrattade, lågt, och lade handen på skåpdörren precis bredvid hans. Deras fingrar nudade varandra. Ingen av dem flyttade sig. ”Du har tittat på mig, Casimir. Inte bara på tekniken.”

”Och du har låtit mig”, sa han. ”Vilket antingen gör dig snäll eller farlig.”

”Båda. Jag är tjugoåtta, jag har råd att vara båda.”

De stod kvar. Skrattet dog inte riktigt ut. Det låg kvar i rummet som en tillåtelse. Hans blick gled över hennes mun, ner till dragkedjan, upp igen, och hon lät den. Ömsesidigt, tänkte hon. Så jävla ömsesidigt att det nästan var komiskt att de hade väntat så länge. En svart kvinna och en vit svensk instruktör i ett tomt omklädningsrum, och hela världen reducerad till ett lås som ingen av dem brydde sig om att öppna.

”Det har blivit varmt här inne”, sa Casimir till slut, och rösten var lättare än den borde vara. ”Antingen är ventilationen trasig, eller så har du höjt temperaturen med viljekraft. Jag lutar åt det senare. Det vore typiskt dig.”

Roxanne höjde ett ögonbryn. ”Typiskt mig?”

”Du går in i ett rum och rummet ger upp.”

Hon skrattade högt den här gången, ett riktigt skratt som fick henne att luta sig mot skåpet. ”Herregud. Är det din bästa replik? Efter tre månader av knäböj och diskreta blickar?”

”Jag är instruktör, inte poet. Jag kan räkna repetitioner. Jag kan inte räkna ut hur man säger att man vill ha någon utan att låta som en pamflett.”

”Då visar jag”, sa hon.

Hon tog tag i dragkedjan på träningsjackan. Långsamt. Med flit, så att han skulle hinna se, hinna ångra sig, hinna vilja mer. Blixten gled ner över bröstbenet med ett litet, vasst ljud. Jackan föll isär. Under hade hon ingen behå, bara huden, mörk och varm, och brösten som gled fram tunga och mjuka, bröstvårtorna redan styva av luften och av att han tittade. Hon lät jackan hänga öppen. Dolde ingenting.

Casimir stirrade. Sen skrattade han, lite hest, som om situationen var för absurd för att ta på allvar och för het för att skratta bort. ”Okej. Ventilationen är oskyldig. Jag tar tillbaka allt.”

”Bra.” Hon såg ner på sig själv och sen upp på honom, och det fanns humor i blicken, inte skam. ”Ser löjligt ut, eller hur? Stå här med tuttarna ute för att ett skåp påstås ha låst sig. Om någon skriver en incidentrapport får de aldrig tro oss.”

”Jag tror oss”, sa han. Hans händer hängde vid sidorna, knutna och sedan öppna, som om han inte visste var de fick vara. ”Jag tror oss alldeles för mycket.”

”Då säg det.”

”Du är vacker. Och jag har tänkt på det här sedan du bad mig lägga händerna på dina höfter och låtsades att det bara handlade om djupet i böjen.”

”Det handlade om djupet”, sa hon och log snett. ”Bara inte i böjen.”

De skrattade båda, och skrattet tog inte udden av det. Det gjorde det värre, närmare, som om de redan var i det tillsammans och bara behövde erkänna vart det barkade. Roxanne klev ett steg fram. Jackan föll av hennes axlar och landade på bänken. Brösten rörde sig med steget. Hans blick följde, hungrig och nästan artig, och artigheten höll på att spricka.

”Jag vill ha dig”, sa hon, tydligt, utan dimridåer. ”Just här. Just nu. Inte imorgon, inte efter ett glas vin, inte i din lägenhet där du kan låtsas att du tänkt efter. Här. Om du vill samma sak nickar du, och sen kysser du mig som om skåpet kan dra åt helvete.”

Casimir nickade. Ivrigt, nästan löjligt ivrigt, och det fick henne att skratta igen innan skrattet dog mot hans mun.

Kyssen var het från första sekunden. Ingen trevande inledning, inget frågetecken. Hans mun var mjuk och sen hårdare, och hon öppnade sig för honom, smakade salt och mint och den där lilla bitterheten av kaffe han druckit för sent. Hans händer fann äntligen hennes midja, ljusa fingrar mot mörk hud, och hon drog honom intill så att hans kuk, redan hård genom shortsen, tryckte mot hennes mage. Hon stönade in i kyssen. Han svarade med ett ljud som inte var ett skratt längre.

”Fan”, mumlade han mot hennes läppar. ”Du menar det.”

”Jag menar det. Och du också. Sluta låtsas att du är överraskad.”

Han kysste henne igen, djupare, och ena handen gled upp och kupade ett bröst. Tummen strök över bröstvårtan. Hon böjde ryggen in i beröringen, och det absurda i att stå halvnaken bredvid en rad plåtskåp gjorde henne bara våtare. Ingen publik. Inga regler kvar som de inte redan hade bestämt sig för att bryta tillsammans.

Hon sjönk ner på knä på den svala klinkern innan han hann fråga. Shortsen åkte ner tillsammans med kalsongerna, och hans kuk föll fram, tjock, ljus, med ett rosigt huvud som redan glänste. Vit mot hennes mörka händer när hon slöt fingrarna om skaftet. Kontrasten fick henne att le, busigt, upp mot honom.

”Hej”, sa hon till kuken, mest för att se honom tappa fattningen.

”Pratar du med den?”

”Den verkar ärlig. Du har ju stått och hållit tal i tre månader.”

Sen tog hon honom i munnen.

Det första taget var långsamt, slickande, så att han skulle känna tungan hela vägen under. Hon såg upp på honom medan hon gjorde det, ögonen stora och fulla av det där leendet som inte gick att dölja ens med läpparna runt honom. Han svor tyst. Ena handen fann hennes hår, inte för att styra, bara för att hålla i något. Hon tog honom djupare. Kinderna ihåliga, halsen öppen, ett vått ljud som ekade pinsamt högt i det tomma rummet och som fick dem båda att fnissa en sekund innan lusten slog tillbaka hårdare.

”Herregud, Roxanne.”

Hon släppte honom med ett ljudligt plopp och slickade undersidan, från roten till toppen, långsamt som hon menade det. ”Smakar bättre än proteinshaken du tjatar om.”

”Det där är det minst professionella någon någonsin sagt till mig.”

”Bra. Jag är inte din klient just nu. Jag är kvinnan som suger av dig i omklädningsrummet för att jag vill.” Hon tog honom djupt igen, höll honom där, svalde runt huvudet tills hans lår darrade. Saliven glänste på det ljusa skaftet. Hennes mörka läppar såg nästan svarta mot honom i det svaga ljuset. Hon älskade synen. Älskade att han såg den också, för hans blick vägrade lämna stället där de möttes.

”Om du fortsätter så där kommer jag innan vi ens hunnit vara löjliga på riktigt”, flämtade han.

Hon drog sig tillbaka, torkade munnen med baksidan av handen och reste sig med ett flin. ”Då får du hålla dig. Jag är inte klar med dig.”

Tightsen åkte av. Trosorna också, redan våta, och hon brydde sig inte om att dölja det. Hon vände sig om, lade handflatorna på bänken och böjde sig fram, ryggen svankad, röven mot honom. Stående, öppen, ett erbjudande utan poesi. Hon tittade över axeln.

”Bakifrån”, sa hon. ”Nu. Och håll i mig som du gjorde på knäböjen, fast den här gången får du stöta.”

Casimir skrattade, ett sprucket ljud, och steg in bakom henne. Hans kuk gled mellan hennes skinkor, ner, fann hur våt hon var, och de stönade båda när han tryckte in huvudet. Hon var trång och het och välkomnande. Han sjönk in centimeter för centimeter tills hans höfter mötte hennes och hans ljusa lår pressades mot hennes mörka.

”Fan, du är så tight”, muttrade han.

”Och du är så jävla blek mot mig”, sa hon, och det var inte en förolämpning, det var en flämtning, en iakttagelse som gjorde henne våtare. ”Se på oss. Det ser ut som något vi inte borde göra. Gör det hårdare.”

Han tog tag i hennes höfter, samma grepp som i gymmet och ändå inte alls, och började stöta. Bänken knakade. Hennes bröst gungade under henne. Varje stöt tryckte ett ljud ur henne, halvstön, halvskratt, för det var fortfarande lite löjligt att knulla över en bänk som luktade desinfektion, och löjligheten gjorde det hetare. Han var djup. Tjock. Hans pung slog mjukt mot henne, och hon tryckte emot, mötte honom, ville ha mer.

”Förbjudet”, flämtade hon. ”Det känns förbjudet och det känns så jävla skönt. En vit kuk i mig mitt i ditt fina gym. Säg att du gillar det.”

”Jag gillar det”, sa han utan tvekan, rösten raspig. ”Jag gillar hur du ser ut runt mig. Mörk och våt och helt jävla frivillig. Håll emot.”

Hon höll emot. Han stötte hårdare, och en av hennes händer gled ner mellan benen, fingrarna mot klitoris, cirklar i takt med honom. Njutet byggdes snabbt, för vasst, och hon ville inte komma ännu, inte så här, inte innan hon fått rida honom och se hans ansikte.

”Bänk”, flämtade hon. ”Sätt dig. Jag vill upp.”

Han drog sig ur med ett vått ljud som fick dem båda att skratta, generat och hett. Han satte sig på bänken, kukens ljusa, blank av henne, och hon klättrade över hans lår. Ansikte mot ansikte nu. Hennes mörka hud mot hans ljusa bröst när hon slet av honom t-shirten och slängde den någonstans mot skåpen. Hon sjönk ner på honom i en enda lång rörelse, och de stönade in i varandras munnar.

”Där”, viskade hon. ”Hela vägen.”

Hon red honom. Inte försiktigt. Vild energi, höfter som rullade och sen slog ner, brösten gungande framför hans ansikte tills han fångade en bröstvårta med munnen och sög. Hans händer låste sig om hennes höfter, ljusa fingrar som grävde sig in i mörk hud, styrde henne utan att ta ifrån henne takten. Hon red honom som om bänken var gjord för det. Den knakade protest. De brydde sig inte.

”Se på oss”, sa hon mellan skratt och flämtningar. ”Din bleka kuk försvinner i mig. Det är det hetaste jag sett. Håll hårdare.”

”Du kommer att få märken.”

”Bra. Då minns jag imorgon att det inte var en fantasi.”

Han höll hårdare. Tummarna pressade in ovanför hennes höftben. Hon lutade sig bakåt, händerna på hans knän, och red honom i en båge så att han kunde se allt: hur hennes fitta tog honom, hur blank hon var, hur kontrasten mellan dem var så skarp att det kändes som ett skämt universum drog och som de båda vann. Han stötte uppåt. Hon mötte honom. Deras skratt dog i stön.

”Jag är nära”, sa han. ”Roxanne, jag är jävligt nära.”

”Jag också. Inte i mig. På mig. Jag vill se det.”

Hon red honom genom de sista stötarna, fingrarna på sin klitoris, och orgasmen tog henne hårt, ett ryck som fick låren att krampa runt honom och ett ljud att slita sig ur hennes hals, högt, ekande, utan skam. Han höll henne genom det, svor hennes namn, och när hon lyfte sig av honom i sista sekunden tog hon honom i handen och runkade honom de sista dragen. Han kom intensivt, vitt och hett över hennes mage och de mörka låren, strimmor som lyste mot hennes hud. Synen fick henne att skratta, andfått och lyckligt, medan efterskalven fortfarande löpte genom henne.

”Herregud”, sa han och lutade pannan mot hennes axel. ”Vi är officiellt de sämsta anställda i det här huset.”

”Jag är medlem. Du är den dåliga anställda. Jag är bara en dålig förebild.”

De satt så en stund, flämtande, kladdiga, och skrattet kom tillbaka i små stötar. Sen reste hon sig på ostadiga ben, fiskade upp två handdukar från hyllan och slängde en till honom. De torkade svett och sperma och det som runnit längs hennes lår, och varje gång deras blickar möttes brast de ut i ett nytt, lågt skratt, som om kroppen inte riktigt trodde på vad den just gjort och samtidigt ville göra om det genast.

Casimir drog på shortsen utan att knäppa dem. Hon drog på tightsen men lät jackan vara öppen en stund till, bara för att se honom titta. Han tittade. Ärligt.

Hon steg in i hans famn och kysste honom länge, mjukare nu, med tungan och med ett leende som inte gick att kyssa bort. Hans händer vilade på hennes rygg som om de redan hörde hemma där. När hon drog sig tillbaka tillräckligt för att viska, var rösten hes och glad.

”Det här var inte ett misstag”, viskade hon mot hans mun. ”Det var det bästa beslutet jag tagit sedan jag skaffade medlemskap. Och jag är inte klar med dig.”

Han skrattade mot hennes läpp, andfått, och höll henne kvar som om nattvakten kunde vänta.

”Samma tid imorgon”, sa han, och det var inte riktigt en fråga förrän han lade till den, lågt, med hela leendet i rösten. ”Eller vågar du låsa skåpet på riktigt och se om jag fortfarande låtsas att jag bara är här för att hjälpa dig?”