Kendra log mot Declan medan hennes make frös på däcket

Kylan bet i relingen. Nordsjön låg svart och upprörd under kryssningsfartyget, och isen hade redan lagt sig som ett förrädiskt skinn över däcksplankorna. Henrik, trettioett, stod ute i vindpiskad jacka med händerna djupt i fickorna och försökte låtsas att han bara ville se stormen. Andedräkten rök vit. Han stampade, frös om fingrarna och tittade då och då mot de upplysta rutorna där loungen glödde varm och gul.

Inne satt hans fru.

Kendra, tjugoåtta, hade sparkat av sig stövlarna och krupit upp i en av de djupa fåtöljerna med benen under sig. Den stickade klänningen hade glidit högt upp över låren. Hon höll en kopp te mellan händerna, inte för att hon var törstig, utan för att det gav henne något att göra med fingrarna medan hon tittade på mannen mitt emot.

Declan, trettiotvå, Henriks bäste vän sedan universitetet, satt tillbakalutad som om hela loungen tillhörde honom. Skjortan var uppknäppt i halsen. Han hade den där lugna, lite råa charmen som aldrig behövde höja rösten. När han log mot henne kände Kendra värmen krypa från bröstet och ner mellan benen, en hetta som inte hade något med elementen att göra.

”Han fryser ihjäl där ute,” sa Declan lågt och nickade mot rutan.

Kendra följde inte blicken. Hon visste exakt var Henrik stod. Han hade gått ut för en stund sedan, muttrande om att han behövde luft, och hon hade medvetet låtit dörren falla igen bakom honom. Nu satt hon kvar. Varm. Torr om fötterna. Och allt våtare på ett helt annat ställe.

”Han klarar sig,” sa hon. Rösten var mjuk, nästan likgiltig. ”Han ville ju ut. Jag tänker inte jaga honom.”

Declan höjde ett ögonbryn. ”Du njuter av det.”

”Av att han fryser?” Hon log långsamt och lät blicken vandra över Declans mun, hans hals, de breda händerna på armstödet. ”Jag njuter av att sitta här. Med dig. Medan han stampar där ute och låtsas att han inte är utfryst.”

Orden hängde mellan dem. Någon skrattade längre bort i loungen, porslin klirrade, men runt deras två fåtöljer blev luften tät. Declan lutade sig fram. Hans knä nuddade hennes.

”Du är grym,” sa han, och det lät som en komplimang.

”Och du tittar på mig som om du redan vet hur jag låter när jag kommer.”

Han skrattade till, lågt. ”Jag har tittat så hela resan. Du låtsas inte ens längre.”

Kendra kände kinderna hetta, men hon vek inte undan. Hon tänkte på Henrik ute i isvinden, på hur liten han blev när han försökte vara man nog för henne i deras smala koj, på hur hon i månader hade legat vaken efteråt och stirrat i taket medan han somnade nöjd. Hon tänkte på Declans händer. På hur de skulle kännas om hon slutade hålla emot.

”Säg något fint,” viskade hon, mest för att höra honom.

”Du är den vackraste kvinnan på det här jävla fartyget,” sa Declan utan att blinka. ”Och din man är en idiot som lämnar dig ensam med mig.”

Hon drog in luft. Komplimangen landade rakt mellan benen. Hon korsade låren, kände hur klänningen stramade, hur bröstvårtorna styvnade mot det tunna tyget. Utanför ven vinden mot glaset. Henrik var en mörk, hopsjunken figur vid relingen, och hon valde honom inte. Hon valde värmen. Hon valde blicken. Hon valde att låta honom frysa medan Declan såg på henne som om hon redan var naken.

”Han hör inte oss,” sa hon. ”Han står och skakar och tänker på vädret. Inte på att hans fru sitter här och blir våt av hans bäste vän.”

Declans blick mörknade, inte av ovilja, av hunger. ”Säg det igen.”

”Jag blir våt av dig.” Hon ställde ifrån sig tekoppen. Handen darrade lite, inte av rädsla. ”Och han får stå kvar där ute. Jag vill att han ska frysa medan jag sitter här och tar emot dina blickar. Det är mitt val. Jag kunde ropa in honom. Jag gör det inte.”

Declan strök tummen över hennes knä, långsamt, frågande. Hon nickade, öppnade låren en aning, och lät honom känna hur varm hon var under klänningen. Ingen i loungen såg. Eller så såg de, och hon brydde sig inte. Skammen hettade skönt, inte som något hon ville fly från.

”Berätta,” sa han. ”Hur är han i sängen? Ärligt.”

Kendra skrattade, kort och skamlöst. ”Han är snäll. Han är försiktig. Han kommer efter tre minuter och frågar om det var skönt, och jag ljuger för att han inte ska se så liten ut.” Hon mötte Declans ögon. ”Han tillfredsställer mig inte. Inte på riktigt. Inte på djupet. Jag har låtsats så länge att jag nästan glömt hur det känns att vilja ha mer.”

Declan drog tummen högre, stannade precis där tyget blev fuktigt. ”Hur liten är han?”

Hon svalde. Orden kom lättare än hon trott. ”En prick. Allvarligt. När han är hård är han fortfarande… ynklig. Jag kan knappt känna honom. Jag har legat där och tänkt på andra män och hatat mig själv för det, och ikväll tänker jag inte hata mig själv längre.”

”Stackars lilla Henrik,” sa Declan, rått och lågt, och leendet var inte snällt. ”Står ute och fryser med sin lilla snopp i byxorna medan hans fru sitter här och erkänner att hon behöver en riktig kuk. Han har aldrig fyllt dig, va? Aldrig fått dig att skrika. Bara petat och hoppats.”

”Ja.” Rodnaden brände, men fittan värkte värre. ”Säg det igen.”

”Din make har en liten prick,” sa Declan, och varje ord var en smekning och en örfil. ”Och du förtjänar att bli fylld. Att bli knullad av någon som inte behöver fråga efteråt om du kände något.”

Hon lutade sig fram och kysste honom.

Det var inte en försiktig kyss. Hon öppnade munnen, lät tungan möta hans, och stönade rakt in i honom när hans hand gled upp under klänningen och kupade henne genom trosorna. Tyget var redan genomblött. Han tryckte två fingrar mot springan, inte inne, bara där, och hon skälvde i fåtöljen.

”Kendra,” mumlade han mot hennes mun. ”Säg vad du vill. Inte halvt. Helt.”

Hon drog sig tillbaka så mycket att hon kunde se honom. Hjärtat slog hårt. Utanför var Henrik fortfarande en frusen silhuett, och det gjorde henne bara hetare.

”Jag vill ha en riktig man,” viskade hon. ”Inte honom. Dig. Ta med mig till vår hytt. Nu. Jag vill suga din kuk och rida den tills jag inte kan ljuga längre. Om du vill det. Om du vill ha mig lika mycket.”

Declan log, brett och hungrigt. ”Jag har velat det sedan vi gick ombord. Ja. Jag tar dig dit. Och jag slutar om du säger till. Men jag tänker inte vara snäll.”

”Var inte snäll.” Hon reste sig, benen ostadiga, klänningen skrynklig över låren. ”Var en man.”

De gick inte fort, men de gick inte långsamt heller. Korridoren luktade hav och uppvärmd matta. Declans hand låg på hennes ländrygg, sedan lägre, och hon tryckte rumpan mot hans handflata som ett ja. Vid hissen kysste han henne igen, djupare, och hon kände den hårda bulan i hans byxor mot magen. Tjock. Redan. Hon gnisslade mot den och skrattade andlöst när han svor.

”Henrik står kvar där ute,” sa hon mot hans hals. ”Han vet inte ens att jag har gått. Jag låter honom frysa. Jag vill att han ska frysa medan du tar mig i vår säng.”

”Din grymma, våta fru,” sa Declan, och det lät som beröm. ”Öppna dörren.”

Hytten var deras, hennes och Henriks, smal och varm, med den obäddade kojen och Henriks tröja slängd över stolen. Kendra låste dörren. Ljudet av låset var det tydligaste ja hon kunde ge. Hon vände sig om, och Declan stod redan och knäppte upp skärpet.

”Vänta,” sa hon, och rösten var hes. ”Jag vill se den. Jag vill jämföra.”

Han drog ner byxorna och kalsongerna. Kuken föll fram, tjock, tung, redan blank i toppen. Ådrorna syntes. Ollonet var mörkt och svullet. Hon stirrade, och ett skratt bubblade ur henne, inte elakt mot Declan, elakt mot minnet av det hon var van vid.

”Herregud,” viskade hon. ”Den är… Henrik skulle se ut som en pojke bredvid den här. Hans är en liten prick. Din är en kuk. En riktig, tjock kuk.”

”På knä,” sa Declan, mjukt nog att det fortfarande var en fråga.

Hon sjönk ner på mattan utan att tveka. ”Ja. Jag vill. Håll mig i håret om du vill. Jag vill suga dig tills du glömmer att han ens finns.”

Hon tog honom i handen först. Fingrarna nådde inte runt. Värmen pulserade mot handflatan. Hon slickade från roten till toppen, långsamt, girigt, och stönade när saliven blandades med den salta droppen vid ollonet. Sedan öppnade hon munnen och tog in honom, så långt hon kunde, och kinderna sögs in. Declan svor, högt, och lade handen i hennes hår utan att tvinga, bara för att hålla.

”Så ja,” muttrade han. ”Titta på dig. Henriks fru på knä med en riktig kuk i munnen. Han står och fryser på däcket medan du sväljer mig. Hans lilla prick har aldrig fyllt den där munnen. Du får plats med hela honom och ändå känna dig tom. Inte med mig.”

Hon svarade med ett stön runt honom och sög hårdare. Hon arbetade med handen vid roten, med tungan under ollonet, med läpparna som gled vått och ljudligt. Saliv rann ner över hakan. Hon älskade ljudet. Hon älskade hur han växte ännu hårdare mot hennes gom. Varje gång hon drog sig tillbaka tittade hon upp, ögonen blanka, och sa det högt så att han skulle höra.

”Hans är ingenting. En ynklig liten prick. Jag kan ta dig djupare än jag någonsin tagit honom, och jag vill mer. Jag vill ha den här i fittan. Jag vill känna skillnaden.”

”Då får du den,” sa Declan, rösten sträv. ”Upp i sängen. Rid mig. Jag vill se de där brösten studsa medan du använder mig.”

Hon reste sig, drog av klänningen över huvudet, hakade loss behån. Brösten föll fram, tunga, bröstvårtorna styva. Trosorna åkte av, och hon var blank mellan låren, svullen, öppen. Declan lade sig på rygg i deras koj, kuken pekade upp mot taket, och hon klättrade över honom utan att fråga mer. De hade redan sagt ja. Hon sa det ändå, för att hon ville höra det i rummet.

”Jag vill rida dig. Hårt. I hans säng. Säg att du vill det.”

”Jag vill det,” sa han och grep hennes höfter. ”Sätt dig på den. Ta hela.”

Hon förde ollonet mot öppningen, gnisslade det genom sin våta springa, och sjönk ner. Stretchingen tog andan ur henne. Tjock, het, mycket mer än Henrik någonsin varit. Hon stannade halvvägs, flämtade, och Declan låg still så att hon fick välja takten.

”Fan,” väste hon. ”Du fyller mig. Hela vägen. Han har aldrig… åh, han har aldrig ens nuddat där inne.”

”Ner,” sa Declan. ”Om du vill.”

Hon ville. Hon satte sig till botten och skrek till, kort och högt, och började sedan rida. Först långsamt, för att känna varje centimeter, sedan hårdare, hungrigare, med händerna mot hans bröst och höfterna som slog ner. Brösten studsade tungt för varje stöt. Declan tittade på dem som om han ville bita, och hon lutade sig fram så att de gungade nära hans mun.

”Se,” flämtade hon. ”Se hur de studsar. Henrik får aldrig se dem så här. Han orkar inte knulla mig hårt nog. Hans lilla prick halkar bara. Du sitter kvar. Du spränger mig. Jag älskar det. Jag älskar att han fryser medan jag rider hans väns tjocka kuk i vår hytt.”

”Rid, då,” morrade Declan och stötte upp till mötes. ”Använd mig. Din våta, otrogna fitta tar mig så fint. Hör du hur det låter? Det där har han aldrig fått ur dig.”

Det klafsade, vått och obscent, varje gång hon sjönk ner. Klittran gned mot honom när hon lutade sig rätt. Trycket byggdes snabbt, för snabbt, och hon bet sig i läppen för att inte komma än. Hon ville mer. Hon ville bli tagen.

”Bakifrån,” flämtade hon. ”Jag vill att du tar mig bakifrån. Hårt. Säg fula saker om honom. Jag vill höra dem medan du knullar mig.”

Declan lyfte henne av sig, vände henne, och hon ställde sig på alla fyra i den smala kojen med rumpan högt och kinden mot Henriks kudde. Doften av hennes make fanns där, svag, och det gjorde henne bara vildare. Declan ställde sig bakom, drog kuken genom hennes springa en gång, två, och hon sköt emot.

”Ja,” sa hon. ”Gör det. Jag vill.”

Han trängde in i ett enda djupt tag. Hon skrek, inte av smärta, av chock över hur full hon blev. Han grep hennes höfter och började knulla henne i hundställning, hårda, jämna stötar som fick sängen att slå mot väggen. Varje stöt drev luften ur henne. Brösten svängde under henne. Hon klöste lakanet och bad om mer.

”Lyssna,” sa Declan, och rösten var rå, nedvärderande, precis som hon bett om. ”Det här är så din lilla make aldrig kunnat knulla dig. Han har en prick. Jag har en kuk, och den sitter i hans frus fitta medan han står och fryser som en jävla staty på däcket. Han får dig inte att skrika. Han får dig inte att läcka ner på lakanen. Jag gör det. Jag knullar dig bättre än Henrik någonsin kommer att kunna. Säg det.”

”Du knullar mig bättre,” skrek hon, och skammen och njutningen flöt ihop. ”Bättre än han. Mycket bättre. Hans lilla prick är ingenting. Fortsätt. Hårdare. Förnedra honom. Jag vill höra det.”

”Han är liten,” väste Declan och drev in djupare, långsammare, så att hon kände varje åder. ”En ynklig äkta man med en ynklig kuk, och du valde att låta honom frysa för att få det här. Du är så jävla våt att det rinner ner på låren. Din fitta griper om mig som om den vet att det här är en man. Inte han. Aldrig han.”

Kendra trevade efter telefonen på nattduksbordet. Handen darrade. Hon låste upp den, öppnade kameran, och höll upp den så att linsen fångade hennes ansikte och, bakom henne, Declans kropp som tog henne.

”Declan,” flämtade hon. ”Jag filmar. Jag vill visa honom sen. Får jag? Vill du vara med på den?”

Han skrattade, hest, och slutade inte stöta. ”Ja. Filma. Låt den lilla maken se hur en riktig kuk ser ut i hans fru. Titta in i kameran och säg vad du vill ha.”

Hon vände ansiktet mot linsen. Ögonen var blanka, munnen öppen, håret i oordning. Bakom henne klaskade hans höfter mot hennes rumpa.

”Henrik,” sa hon rakt in i telefonen, och rösten bröts av en stöt. ”Du fryser där ute, och jag blir knullad i vår säng. Hans kuk är tjock. Din är en prick. Jag vill att han ska spruta djupt i mig. Jag ber honom om det. Hör du?”

Hon tittade rakt in i kameran, utan att vika undan, medan Declan tog henne hårdare.

”Spruta i mig,” skrek hon. ”Djupt. Fyll mig. Jag vill känna det. Jag vill att Henrik ska se när jag ber dig om det. Kom i mig, Declan. Nu. Jag kommer. Jag kommer så hårt.”

”Då får du det,” morrade han. ”Ta emot det, din otrogna fitta. Ta emot en mans sperma medan din lilla make fryser.”

Han drev in till botten och stannade där. Kendra kände den första heta pulsen, sedan nästa, tjock och djup, och det räckte. Hon kom så hårt att synen vitnade, fittan krampade runt honom, och hon skrek hans namn rakt in i linsen medan han pumpade sin sperma långt in i henne. Vågen rullade genom magen, genom låren, genom brösten som hängde tunga under henne. Hon skakade, pressade rumpan bakåt för att ta emot varje droppe, och telefonen darrade i hennes hand men fångade allt: hennes öppna mun, hans händer på hennes höfter, det våta ljudet när han fortfarande rörde sig genom sin egen utlösning.

När kramperna släppte lite sjönk hon framåt, fortfarande full av honom, fortfarande filmad. Declan böjde sig över hennes rygg, andades hårt mot hennes nacke, och hon vred på huvudet och kysste honom. Det var en segerviss kyss, långsam, med smak av salt och triumf. Hon log mot hans mun.

”Jag sover i din hytt resten av natten,” sa hon. ”Inte här. Inte med honom. Med dig. Om du vill ha mig kvar.”

”Jag vill ha dig kvar,” sa han, fortfarande inne i henne, rösten mjukare nu men inte ångerfull. ”Hela natten.”

Hon tittade en sista gång in i kameran, svettig, leende, med hans sperma redan på väg att sippra ut runt honom. Sedan stoppade hon inspelningen, öppnade meddelandet till Henrik, och skickade videon. Skärmen visade den lilla pilen. Levererat. Hon lade telefonen på hans kudde, kysste Declan igen, och skrattet som lämnade henne var lågt och mättat, mitt i efterglöden, innan någonting annat hann sägas.