Petra log medan Everett tog henne i tatueringssalongen

Lamporna över britsen var dämpade till ett varmt sken, och resten av salongen låg i skugga. Petra, trettiofyra, låg på mage med blusen uppdragen och jeansen nedhasade precis under höfterna. Den tunna linjen Everett skulle sätta satt lågt, precis där svanken mötte stjärten. Hon hade bett om något litet. Hon hade också bett om något annat, och det visste alla tre.

Callum satt på pallen vid väggen, trettiosex, skjortärmarna upprullade, händerna knutna om knäna. Han hade nickat när de pratade om det hemma i köket, nykter, tydlig, utan någon som helst tvekan i rösten. Ja. Jag vill se. Jag vill att du ler mot mig medan han tar dig. Nu satt han där och kände hur löftet blev verkligt i rummet.

Everett, trettiotvå, ägare till salongen, drog på sig handskarna med långsamma rörelser. Han hade tatuerat i tolv år. Hans armar var täckta, halsen bar ett mörkt band, och när han lutade sig över Petra kände hon värmen från hans bröst genom tröjan. Han hade gått igenom allt med dem innan han låste dörren: stoppord, vad som fick hända, att Callum fick se men inte röra om han inte blev ombedd. Petra hade sagt ja till allt det hon ville ha. Callum hade sagt ja till att sitta kvar.

— Andas, sa Everett lågt. Nålen surrade igång.

Det första sticket var vasst och rent. Petra slöt ögonen, pressade kinden mot britsens läder och lät smärtan rinna ut i något varmare. Everett arbetade tyst en stund, stadigt, professionellt, tills linjen var halvfärdig och huden runt den hade rodnat. Då stängde han av maskinen. Handsken gled av. Hans bara handflata lade sig över hennes korsrygg, tung och varm, och stannade där.

— Fortfarande ja? frågade han.

— Ja, sa Petra. Rösten var redan tjockare.

Han såg mot Callum.

— Och du?

Callum svalde. — Ja. Gör det. Jag vill se.

Everett nickade en gång, som om det räckte. Han sköt jeansen längre ner. Trosorna följde med, svarta, redan fuktiga i grenen när han drog dem över låren. Petra lyfte höfterna utan att han behövde be. Luften kändes kall mot den blottade huden, och sedan varm när hans hand gled mellan skinkorna och ner, två fingrar som delade henne och fann hur våt hon redan var.

— Fan, mumlade han. Du har suttit och runnit medan jag tatuerade.

Petra skrattade till, kort och generat och inte alls generat. Hon vred huvudet. Callum satt stel, blicken fastnaglad vid Everetts hand mellan hennes ben. Hon mötte hans ögon och log. Inte ett litet, osäkert leende. Ett brett, långsamt, förnedrande leende som sa att hon visste exakt vad han såg och att hon tyckte om att han såg det.

— Ser du? sa hon mjukt. Han har knappt rört mig och jag är redan blöt för honom.

Callums käke spändes. Han nickade. Han kunde inte se bort.

Everett drog fingrarna genom henne, långsamt, och lät det våta ljudet fylla det tysta rummet. Han böjde sig ner och kysste henne mellan skulderbladen, sedan lägre, tills munnen nådde den färska linjen och han var försiktig där, och sedan inte försiktig alls längre ner. Tungan gled över henne. Petra stönade rakt ut, höfterna ryckte bakåt mot hans ansikte. Han höll henne stilla med en hand om höften och slickade henne öppen, djupt, som om han hade all tid i världen och tänkte använda den.

— Åh, sa hon. Just där. Fortsätt.

Callum hörde varje ljud. Det våta, de små flämtningarna, hur hon sa Everetts namn en gång och sedan inte brydde sig om att säga något namn alls. Hans egen kuk tryckte hårt mot jeansen. Han rörde den inte. Det hade de kommit överens om: han skulle sitta, se, och ta emot det hon gav honom med blicken.

Everett rätade på sig. Han drog av tröjan, knäppte upp byxorna och tog fram kuken. Den var tjock, mörk mot hans hand, redan styv. Han strök den en gång, två, och såg på Petra.

— Vill du ha den?

— Ja. Hårt. Här. Medan han ser.

Hon vred sig igen, hittade Callum, och log samma leende. Kinderna var röda. Läpparna glänste. — Titta på mig, älskling. Titta när han stoppar in den.

Everett ställde sig bakom britsen, drog henne så att höfterna hängde precis över kanten, och gled in i ett enda långt tag. Petra skrek till, inte av smärta, av hur full hon blev. Han höll stilla en sekund, lät henne vänja sig, och när hon nickade och sa mer började han stöta. Hårt. Jämnt. Varje stöt fick britsen att knarra och hennes bröst att gunga mot lädret. Han tog henne i höfterna, tummarna pressade in i mjukt kött, och knullade henne som om salongen var hans och hon hade bett om att bli använd i den.

— Så jävla trång, sa han. Din man sitter där och ser på medan jag fyller dig.

— Jag vet, flämtade Petra. Hon log igen, den här gången med öppen mun, medan stötarna slog andan ur henne. Hon höll blicken på Callum. — Han är större än du. Känner du det? Nej. Du kan bara se. Se hur han tar din fru.

Callum andades genom munnen. Ögonen var blanka. Han satt kvar. Han ville det här, hade velat det, och skammen brände skönt genom bröstet precis som de hade pratat om att den skulle. Petra såg det och log bredare, nästan ömt och samtidigt grymt.

— Duktig pojke, sa hon. Sitt kvar. Rör dig inte. Det här är inte för dig.

Everett skrattade lågt, grep henne i håret och drog huvudet bakåt så att hon inte kunde gömma leendet. Han ökade takten. Kuken gled ut nästan helt och slogs in igen, vått och tungt, och ljudet av hud mot hud ekade mellan speglarna och bläckflaskorna. Petra stönade utan att dämpa sig. Hon tryckte tillbaka mot honom, mötte varje stöt, och lät honom ta henne djupare.

— Mer, sa hon. Hårdare. Jag vill att han hör hur jag låter när det är du.

Everett gav henne det. Han lade en hand mellan hennes skulderblad, tryckte henne ner mot britsen och knullade henne med korta, tunga stötar som fick henne att skrika hans namn. Den andra handen gled runt, hittade klitoris och gnuggade i samma takt. Petra sprack nästan genast. Det första dånet gick genom henne som en våg, låren darrade, och hon kom med Everetts kuk djupt inne i sig och blicken, så gott hon kunde hålla den, fäst på sin man.

Hon log mitt i orgasmens. Ett trasigt, lyckligt, förnedrande leende.

— Ser du, flämtade hon. Jag kommer på honom. Inte på dig.

Callum svarade inte. Han behövde inte. Hans händer hade vitnat om knäna och han nickade, en gång, som ett ja han inte längre hade ord för.

Everett släppte inte. Han drog ut, vände henne på rygg med försiktighet kring den färska tatueringen, och drog henne till kanten igen. Petra slog benen om hans midja. Han gled in, och nu kunde hon se både honom och, förbi hans axel, Callum. Everett knullade henne ansikte mot ansikte, hårt, svett blank på bröstet, och böjde sig ner för att ta ett bröst i munnen. Petra grävde naglarna i hans rygg och bad om mer, mer, sluta inte.

— Jag är nära, sa Everett mot hennes hals.

— I mig, sa hon. Vi pratade om det. Jag vill ha det. Callum, säg att han får.

Callums röst kom hes och tunn. — Ja. Ge henne det. Jag vill se det också.

Everett stötte djupt, höll henne stilla och kom med ett lågt, rått ljud. Petra kände hur han pulserade, varmt, och hur han fyllde henne medan han fortfarande rörde sig i korta, hjälplösa tag. Hon höll om honom, andades mot hans öra, och när han lyfte huvudet vände hon ansiktet mot sin man och log igen. Samma leende. Mjukt i kanterna nu, men fortfarande vasst nog att skära.

— Känner du? viskade hon, fast Callum inte kunde känna något alls. Han sprutade i mig. Och jag ler mot dig medan det rinner.

Everett drog sig långsamt ur. En varm strimma följde med och rann ner över britsen. Petra låg kvar, bröstet hävde sig, håret klistrat mot tinningen, den halvfärdiga tatueringen glänsande av salva han redan hade strukit på innan de gick över gränsen de hade ritad. Hon sträckte inte ut handen mot Callum. Hon såg bara på honom, fortfarande med det leendet, medan efterglöden dallrade i låren och Everetts värme sakta lämnade henne.

Callum satt kvar på pallen. Ingen rörde sig för att tända fler lampor.