Delphine viskade Ottos namn i masken

Maskeradbalen hade redan pågått i en timme när Delphine, trettiotvå år, kände att hon höll på att försvinna i sin egen klänning. Midnattsblått siden låg tätt över höfterna, ryggen var bar, och den venetianska masken av svart lack och guld dolde allt utom munnen. I balsalen på släktvillan rörde sig gäster som skuggor mellan kristallkronor och vaxljus. Någonstans bland dem fanns Viktor, hennes man, upptagen av tomter och artigheter. Deras äktenskap var ett välstädat rum utan värme. Han rörde henne sällan, och när han gjorde det var det hastigt, nästan generat, som om lust var något man borde ha vuxit ifrån. Delphine hade slutat be. Hon hade inte druckit något ikväll. Hon ville känna varje val i kroppen, inte skylla på vin.

Otto såg henne från andra sidan golvet innan hon hunnit gömma sig bättre. Tjugoåtta år, arkitekt, med en självsäkerhet som satt i axlarna och i hur han tog plats utan att höja rösten. Svart halvmask, mörk kavaj, ingen slips. Han kände inte igen henne. Det syntes i blicken: den stannade, vägde, ville. Något vaknade lågt i magen på henne, skarpt och förbjudet. Han flirtade med en främling i mask. Och främlingen var hon. Otto var hennes svåger, yngre bror till mannen som just nu pratade om fasadtegel, och han visste det inte.

Han kom fram utan att tveka.

"Du har stått stilla för länge för att vara ointressant," sa han, nära nog att hon kände värmen från hans mun mot tinningen. "Dansar du, eller väntar du på att någon ska be på rätt sätt?"

Hon lät rösten sjunka, bli en aning främmande. "Be då."

Han log, ett kort drag vid mungipan. "Får jag?" Handen sträcktes fram. Hon tog den. Handflatan var bred och varm, och när han förde henne ut på golvet lade han andra handen lågt på hennes bara rygg, fingrarna precis där sidenet slutade. Inte artigt. Avsiktligt.

Orkestern drog ut en långsam vals. Otto höll henne tätare än seden bjöd. Hans lår styrde hennes. Vid en vändning pressades den hårda längden av honom mot hennes mage, bara ett ögonblick, nog för att hon skulle förstå att han redan var tänd. Delphine andades in genom näsan och kände hur fittan blev våt, en het puls mot insidan av låren. Inga trosor. Hon hade valt det själv innan hon lämnade sovrummet, utan att våga namnge varför. Nu visste hon. Hon ville bli begärd av en man som inte såg hustrun, bara munnen, ryggen, höfterna. Och mannen var Otto. Det gjorde det värre. Det gjorde det bättre.

"Den klänningen är grym," mumlade han mot hennes tinning. "Och den där munnen tänker jag redan på. Hur den skulle se ut runt mig. Säg att jag är för fräck, så ber jag om ursäkt och går."

"Du är för fräck," sa hon, och greppet om hans axel hårdnade. "Gå inte."

Han skrattade lågt, belåtet. Tummen ritade långsamma cirklar mot hennes korsrygg, och varje varv skickade en ilning upp mellan skulderbladen. "Då stannar jag. Jag vill höra hur du låter när artigheten tar slut. Det finns ett rum bakom biblioteket som ingen använder. Efter den här låten kan jag visa dig det. Om du vill."

Hon ville. Gud, hon ville. Men först ville hon se vad som hände med honom när masken sprack. Hon lutade pannan mot hans axel och andades in honom: ceder, hud, något salt under rakvattnet. I ögonvrån såg hon Viktor skratta åt något en äldre man sa. Han tittade inte åt hennes håll. Det gjorde han sällan. Delphine kände ingen sorg i den stunden, bara en klar, farlig lättnad. Otto drog henne närmare igen, och kukens hårdhet vilade mot hennes mage genom tyget, inte längre en olycka i en vändning utan ett löfte han lät henne känna.

"Du darrar," sa han.

"Jag är inte rädd."

"Bra. Rädda kvinnor ber mig sluta. Du ber mig stanna." Hans mun snuddade vid kanten av hennes mask, inte en kyss, bara värme. "Säg ja till rummet."

Hon ställde sig på tå. Läpparna fann hans öra genom maskens kant, så nära att hon kände hur han stelnade redan av andedräkten. Musiken svällde. Hon viskade, mjukt och tydligt, bara ett ord.

"Otto."

Hela hans kropp låste sig mitt i steget. Handen på hennes rygg greppade, inte för att stöta bort, utan för att hålla kvar, fingrarna nedborrade i huden. Hon kände hur hans kuk ryckte mot hennes mage, en ofrivillig, skamlig stöt som sa mer än någon mening. Han andades inte på en sekund. Sedan kom luften tillbaka, raspig.

"Delphine?"

Han drog sig en aning bakåt, tillräckligt för att se hennes mun, hakan, det lilla ärret vid käken som han måste ha sett vid middagar i åratal. Ögonen vidgades bakom halvmasken. Chock först. Sedan, under chocken, het och omedelbar, upphetsning som han inte ens försökte dölja. Käken spändes. Blicken föll till hennes läppar och stannade där.

"Ja," sa hon. "Det är jag."

Paren rörde sig runt dem. Ingen av dem log. Det fanns ingen plats för lek längre.

"Du visste," sa han lågt. "Hela tiden. Du lät mig säga de där sakerna. Du lät mig bli hård mot dig."

"Jag ville höra det." Hennes röst darrade inte. "Hur du låter när du vill ha någon du tror att du inte får röra. Nu vet du vem jag är. Du kan gå tillbaka till din bror. Eller så kan du se på mig och välja."

Deras blickar möttes genom maskerna, och det som fanns där var inte förvirring. Det var längtan, ömsesidig och redan gammal, äntligen utan någonstans att gömma sig. Otto svalde. Tummen pressade mot hennes höft, ett svar innan orden kom.

"Jag har velat ha dig sedan bröllopet," sa han, så tyst att bara hon hörde. "Du var tjugosex. Jag var tjugotvå. Jag stod i kyrkporten och hatade att han fick ta hem dig. Sex år. Varje julafton. Varje middag där du lutade dig över bordet och jag låtsades titta på ritningar. Jag har hållit händerna för mig själv. Och nu viskar du mitt namn som om du vill att jag ska förstöra allt."

"Jag är klar i huvudet," sa Delphine. "Jag har inte druckit. Jag är gift med Viktor och jag vill ändå ha dig ikväll. Om du inte vill, säg nej nu, så går jag tillbaka ut på golvet och vi låtsas att det här aldrig hände."

Hans käke arbetade. Sedan nickade han, kort och hårt. "Jag vill. Jag väljer dig. Nu. Säg att du väljer mig också, högt nog för att jag ska höra det."

"Jag väljer dig, Otto. Jag vill att du tar mig."

De lämnade dansgolvet utan att hålla varandra i handen, två skuggor som råkade ta samma korridor. Biblioteket låg mörkt, med lukten av läder och damm. Bakom en tapetdörr, den Otto kände från villans gamla gömställen, fanns ett litet rum med ett tungt ekbord, en släckt spis och tjocka gardiner som slukade ljud. Han drog igen dörren. Låset klickade. Tystnaden blev tät, nästan kroppslig.

Otto tog av halvmasken. Ansiktet under var det hon känt vid släktmiddagar: skarpa kindben, mörkt hår, en mun som sällan bad om lov. Han såg på henne som om han fortfarande inte trodde att hon stod där.

"Ta av den," sa han. "Jag vill se dig när jag rör dig. Inte masken. Dig."

Delphine lyfte den venetianska masken och lade den på bordskanten. Ansiktet var hett, läpparna redan svullna av att hon bitit i dem. Otto andades ut som om han blivit slagen.

"Herregud. Delphine."

Han korsade rummet i två steg och kysste henne. Inte försiktigt. Munnen var het, tungan krävande, och hon öppnade sig genast, sög in honom, lät honom smaka hur hungrig hon var. Hans händer gled över hennes bara rygg, ner över stjärten, kramade hårt genom sidenet tills hon stönade in i kyssen och pressade höfterna mot honom. Kukens hårdhet var tydlig nu, tjock och varm mot hennes mage.

"Så länge," viskade han mot hennes mun, mellan kyssar som blev blötare, fulare. "Så jävla länge har jag velat ha den här kroppen. Böja dig. Höra dig säga mitt namn när du kommer. Inte hans. Mitt."

"Säg vad du vill göra," flämtade hon. "Jag vill höra det innan du gör det."

"Jag vill knulla dig." Hans hand gled in under klänningen, uppför låret, och fann att hon inte hade trosor. Han stelnade, sedan skrattade han lågt, hett, rakt mot hennes läppar. "Inga trosor. Du kom hit för att bli tagen."

"Ja." Hon särade på benen så att hans fingrar gled genom de våta vecken. Ett kvidande slapp ur henne när han fann klittan. "Otto. Där. Jag är så våt för dig att det är pinsamt."

Han smekte henne i långsamma, fasta cirklar medan han kysste hennes hals och bet lätt i senan under örat. "Du är genomblöt. Fittan pulserar redan. Vill du att jag slutar? Sista chansen. Efter det slutar jag inte förrän du har kommit på min kuk."

"Sluta inte." Hon grep hans handled och höll den kvar, tryckte hans fingrar hårdare mot sig. "Jag ber dig. Jag vill det här. Jag vill att du förstör klänningen om du måste. Jag vill att du tar mig som du har tänkt på i sex år."

"Då får du det."

Han grep urringningen med båda händerna och slet. Sidenet gav vika med ett torrt, fult ljud, och klänningen föll från brösten, hängde i trasor kring höfterna. Brösten var tunga, bröstvårtorna redan styva i den svala luften. Otto svor, lyfte henne som om hon vägde ingenting och tryckte henne mot väggen bredvid spisen. Kylan från putsen mot ryggen fick henne att flämta. Han höll henne uppe med axeln och underarmarna, slet resten av tyget upp över höfterna och sjönk ner på knä mellan hennes lår.

"Håll dig öppen för mig," sa han.

Hon gjorde det. Han lade hennes ena lår över sin axel, och sedan var hans mun där. Inte prövande. Han åt henne med hela tungan, breda, hungriga drag från slidöppningen upp till klittan, och när han slöt läpparna om den och sög skrek hon hans namn rätt ut i det lilla rummet.

"Otto. Otto, fan, just där."

Han stönade mot henne, vibrationen gick rakt in i nerven, och han slickade henne som om han hade väntat i åratal på just den smaken. Två fingrar gled in, krökte sig, fann den där punkten och gnuggade medan tungan arbetade över klittan i korta, obarmhärtiga slag. Delphine klöste hans hår. Väggen skavde mot skulderbladen. Hon brydde sig inte. Hon red hans mun, skamlöst, och hörde sig själv be.

"Mer. Sluta inte. Jag kommer, Otto, jag kommer i din mun, jag kan inte..."

Hon kom med ett ryck som fick låret att darra mot hans kind, fittan som klämde kring hans fingrar, vått och ljudligt. Han slickade henne genom det, långsammare, tills efterskalven mattades och hon hängde mot väggen och flämtade hans namn en gång till, hes och sönder.

Otto reste sig. Munnen glänste. Han kysste henne så att hon smakade sig själv, och hon sög på hans tunga utan att tveka.

"Ner," sa hon. "Jag vill ha den i munnen. Nu."

Hon sjönk på knä på den slitna mattan innan han hunnit svara. Händerna fann bältet, knapparna, och hon drog ner byxorna och kalsongerna till låren. Kuken sprang fri, tjock, mörk i toppen, redan våt. Hon tog om roten med ena handen, såg upp på honom genom ögonfransarna och öppnade munnen.

"Se på mig," sa hon. "Jag vill att du ska veta vem som suger dig."

"Jag vet." Rösten var förstörd. "Delphine. Ta den."

Hon tog den. Först läpparna runt ollonet, tungan som cirklade, smaken av salt och hud. Sedan djupare, girigt, tills han stötte mot svalget och hon var tvungen att andas genom näsan och ändå inte drog sig undan. Hon sög honom med kinderna ihåliga, handen som pumpade det hon inte nådde, den andra handen som kramade hans pung, vägde den, klämde lätt. Otto svor och lade handen i hennes hår, inte för att tvinga, bara för att hålla, och hon nickade mot greppet så att han förstod att hon ville ha det hårdare.

"Djupare," väste han. "Så där. Fan, din mun. Jag har runkat till tanken på det här och det var ingenting. Du är värre. Du är bättre. Svälj mig."

Hon gjorde det, tog honom till roten tills ögonen tårades, drog sig tillbaka med en våt tråd mellan läpparna och gick ner igen, snabbare, ljudligt, obscen. Saliv rann nerför skaftet och över hennes knogar. Hon älskade det. Hon älskade hur hans lår darrade, hur han försökte hålla höfterna stilla och misslyckades, hur han sa hennes namn som en svordom.

"Sluta," flämtade han till slut och drog henne av sig med ett fast grepp i håret. "Om du fortsätter sprutar jag i halsen, och jag ska komma i dig. Upp. Bordet."

Hon reste sig, benen ostadiga, klänningen i trasor kring midjan. Otto vände henne, böjde henne framåt över ekbordet så att brösten pressades mot det kalla träet och stjärten stacks upp. Han sparkade lätt isär hennes fötter. En handflata landade på hennes högra skinka, hårt nog att det small i rummet, hårt nog att värmen blommade ut i huden. Hon skrek till, inte av smärta som fick henne att vilja fly, utan av en stöt som gick rakt in i fittan.

"Igen?" frågade han, rösten låg, kontrollerad.

"Igen. Hårdare. Jag vill ha det."

Han slog till en gång till, sedan en tredje, och mellan slagen smekte han den brännande huden som för att hålla henne kvar i både det vassa och det lena. Sedan grep han hennes hår, lindade det kring näven och drog huvudet bakåt så att ryggen bågnade. Kuken gled genom de våta vecken, retade klittan, stannade vid öppningen.

"Säg att jag får."

"Du får. Knulla mig, Otto. Ta mig hårt. Jag vill känna dig hela vägen in."

Han stötte in i ett enda djupt tag. Delphine skrek hans namn mot bordsskivan. Han fyllde henne helt, tjock, het, och höll stilla en sekund så att hon kände varje puls, innan han började ta henne. Inte mjukt. Hårda, jämna stötar som fick bordet att gnissla mot golvet och hennes bröst att glida mot träet. Hans näve i håret höll henne fast. Den andra handen small mot stjärten igen, och hon pressade sig bakåt mot honom, mötte varje stöt, ville ha mer, djupare, fulare.

"Så där," flåsade han. "Tryck tillbaka. Ta emot den. Din fitta klämmer mig som om den har väntat. Har den det?"

"Ja. Sex år. Hårdare. Smisk mig och knulla mig, sluta inte, jag ber, jag ber dig om mer."

Han gav henne mer. Tempot ökade. Ljudet av hud mot hud fyllde rummet, vått och taktfast, och varje gång han drog sig nästan helt ut och slog in igen kved hon hans namn som om det var det enda ordet hon hade kvar. Han böjde sig över hennes rygg, munnen mot hennes öra.

"Du är så jävla trång. Så våt att det rinner ner på pungen. Jag ska få dig att komma så här, framåtböjd, med min kuk i dig och min hand i ditt hår. Sen ska du rida mig tills du inte kan stå."

"Ja. Ja. Rör klittan. Jag är nära."

Hans hand lämnade håret bara för att glida runt höften och gnugga henne, två fingrar i snabba cirklar medan han fortsatte stöta. Delphine sprängdes. Orgasmen kom hårdare än den första, en kramp som drog ihop hela underlivet kring honom, och hon skrek, pressade stjärten mot hans höfter och bad om att han inte skulle stanna, inte nu, inte när det fortfarande bultade.

Han stannade inte. Han knullade henne genom det, långsammare en stund, djupa malande tag, tills skakningarna lagt sig och hon låg platt mot bordet och andades som efter en löptur.

"Upp," sa hon hest. "Jag vill rida dig. Jag vill se ditt ansikte när du sprutar."

Otto drog sig ur henne, och tomheten fick henne att vina. Han satte sig på stolens kant vid bordet, byxorna vid anklarna, kuken blank av henne, styv och mörk. Delphine klev över honom, en hand på hans axel, den andra som styrde honom rätt. Hon sjönk ner långsamt, centimeter för centimeter, och båda stönade när hon tog honom till roten och satte sig tungt i hans knä.

"Se på mig," sa hon. "Inte masken. Inte främlingen. Mig."

"Jag ser dig." Hans händer grep hennes höfter, tummarna nedborrade i de mjuka fördjupningarna. "Rör dig. Visa mig hur du vill ha det."

Hon visade honom. Först långsamt, en rullande malning som gned klittan mot hans blygdben, sedan vildare, lyfte sig och slog ner, brösten gungande, håret i ansiktet. Otto mötte henne underifrån, stötar som träffade djupt varje gång hon sjönk. Han sög en bröstvårta in i munnen, bet lätt, släppte den och såg upp på henne med ögon som var nästan svarta.

"Hårdare," sa han. "Rid mig som om du äger den. Du gör det just nu. Den är din. Ta den."

Hon tog den. Händerna i hans hår, munnen mot hans, en slarvig kyss full av tänder och andedräkt, och höfterna som arbetade i ett tempo som fick låren att bränna. Den tredje orgasmen byggdes snabbt, omöjlig att hejda, en het spiral lågt i magen. Otto kände det. Han grep hennes stjärt med båda händerna, smiskade den ena gång till mitt i ritten, och drog henne ner på sig i korta, brutala tag.

"Kom med mig," väste han. "Jag håller inte. Kom på min kuk, Delphine. Nu."

Hon kom. Det slet genom henne, vitt och ljudligt, och hon skrek hans namn rakt in i hans mun. Otto följde i samma sekund, stötte upp en sista gång och höll henne nere medan han sprutade, heta pulser djupt i henne, ett stön som lät utslitet och triumferande på samma gång. Hon red ut bådas efterskalv, små ryck, tills det inte fanns något kvar att jaga och de bara satt ihop, svettiga, flämtande, hans panna mot hennes nyckelben.

En stund hördes bara deras andetag och, mycket långt borta, orkestern.

Delphine lyfte sig av honom till slut. Sperma rann nerför insidan av låret, varm och tydlig. Hon torkade sig med det som fanns kvar av klänningsfodret, drog upp de trasiga sidenkanterna så gott det gick och fann en sjal på stolkarmen som någon glömt, tillräckligt för att skyla det sönderrivna livet. Otto drog upp byxorna, knäppte, rättade till kavajen. Händerna var stadiga igen. Blicken var det inte.

Hon tog hans ansikte mellan händerna och kysste honom, djupt, med tungan, en sista gång innan maskerna skulle på igen. När hon drog sig undan var munnen våt och ögonen klara.

"Gå ut först," sa hon. "Om Viktor frågar har du varit ute och rökt."

Otto satte på halvmasken. I dörren stannade han, rösten låg och rå, utan ett spår av ömhet.

"Torka dig inte ren. Gå tillbaka till din man med min sperma rinnande ur fittan, och nästa gång böjer jag upp dig och knullar dig i röven tills du ber om mer."