Ångande närhet väcker känslorna mellan Beatrice och Wesley

Ångan låg tjock som våt bomull mot björkpanelerna, och Beatrice hade redan bestämt sig för att det här var hennes ärligaste rum. Ingen behå som grävde sig in under skulderbladen, ingen mage som skulle hållas inne, bara hetta, trä och den sortens tystnad som fick en fyrtiotvåårig skild kvinna att skratta åt sig själv. Hon satt på den översta laven med handduken vikt under låren, fast handduken hade gett upp för länge sedan och låg som en slapp vit flagga på golvet. Hennes kurvor glänste: tunga bröst, mjuk mage, höfter som livet ritat med generös penna. Utanför tickade sensommaren över landet, och någonstans borta vid syrenhäcken höll hennes tjugofyraårige granne Wesley på med vedstapeln. Han hade flyttat hemifrån för tre månader sedan, in i det lilla gästhuset, och betalade hyran i ved, gräsklippning och den sortens hjälpsamhet som fick henne att känna sig både bortskämd och farligt road.

Hon hade sagt åt honom att inte komma in förrän hon ropade. Sedan hade hon, med sitt vanliga bus, lämnat haspen. Just nu låtsades hon att ångan hade ätit upp den detaljen.

Dörren gled upp med ett fuktigt suckande.

”Beatrice? Jag skulle bara—” Wesleys röst dog. Han stod i dörröppningen naken, för han hade redan hängt av sig i omklädningsrummet och burit in en famn björkved som nu föll ur hans armar med ett torrt skallrande mot golvet. Tjugofyra år, solbränd från trädgårdsarbetet, smal över höfterna och ännu inte van vid att någon såg honom utan kläder annat än i en spegel. Hans kuk ryckte till av överraskningen, halv, sedan mer, och han försökte täcka den med en vedklamp som var både för kort och för sen.

Beatrice skrattade. Det kom ur henne innan hon hann välja ett värdigare ljud, hest och varmt, och fyllde det lilla rummet.

”Herregud, Wesley. Du ser ut som en skogvaktare som tappat både byxor och omdöme.”

”Du sa att dörren skulle vara haspad,” fick han fram. Öronen blev röda under ångan. ”Jag trodde du inte var här. Jag skulle bara lägga in veden innan min egen omgång.”

”Och jag trodde att jag hade stängt. Vi är tydligen ett par klantskallar.” Hon drog inte åt sig handduken. Blicken vandrade långsamt från hans nyckelben, ner över magen, och stannade där veden inte längre dolde något. ”Du får komma in eller gå ut. Men stå inte där och släpp ut all värme. Det är oartigt mot både bastun och min värdighet, om jag nu har någon kvar.”

Han steg in. Dörren föll igen bakom honom. Vedkorgen hamnade i hörnet. De satt — hon på överlaven, han på den nedre, med knäna isär och händerna värdelöst vilande på låren — och skrattade igen, generat, som om skrattet kunde täcka det som redan syntes. Men skrattet dog i små stötar, och blickarna blev kvar. Beatrice såg hur hans blick fastnade vid hennes bröst, vid den mörka vårtgården, vid droppen som rann mellan dem. Wesley såg hur hon tittade på hans kuk som nu stod styv mot magen, trots värmen, trots pinsamheten, trots att han var hennes granne och hade hjälpt henne beskära äppelträdet i förrgår. Ingen av dem tittade bort tillräckligt länge för att det skulle räknas som artighet.

Det var Wesley som försökte rädda situationen med prat, vilket bara gjorde den värre.

”Så. Ved. Jag har fyllt på. Det räcker till i kväll, och imorgon, och förmodligen tills snön kommer, om du inte eldar som en viking.”

”Tack, raring. Du är en mönstergranne.” Beatrice lutade sig fram, armbågarna mot knäna, och lät brösten hänga fritt i ångan. Hon visste precis vad hon gjorde. Buset tickade i henne som en vedklyvare. ”Fast just nu har du ett annat problem som veden inte löser. Den där saken pekar på mig som om jag vore norr.”

Han blev tegelröd, från halsen och upp. ”Den … den har egen vilja. Det är värmen. Och du. Mest du, om jag ska vara ärlig, vilket jag tydligen är, eftersom jag sitter här naken och pratar om min kuk med min hyresvärdinna.”

”Hyresvärdinna låter som om jag ska skriva kvitto.” Hon log, snett och varmt. ”Säg Beatrice. Och ja, jag märkte. Svårt att missa. Den är snygg, Wesley. Ung, styv, lite förvirrad. Som du.”

Han drog efter andan, och något i honom veknade inte — det skärptes. Blicken lyfte från golvet och mötte hennes, och där fanns ett leende som hon inte hade sett förut, fräckare än gräsklipparen och vedstapeln hade låtit ana.

”Om vi ändå inventerar,” sade han, och rösten sprack bara lite, ”så har du de finaste brösten jag sett utanför en tavla jag inte hade råd med. Tunga. Mjuka. De ser ut som om de vill bli hållna i, och jag sitter här och låtsas att jag kom för björkved. Det är löjligt. Jag är löjlig. Men jag tittar, och jag tänker inte be om ursäkt längre.”

Beatrice skrattade igen, lägre den här gången, och kände hur skrattet gick rakt ner mellan benen. Fittan hade redan börjat värka, varmare än bastun, en långsam puls mot det fuktiga träet. Hon hade fantiserat om honom sedan i våras, när han första gången stod på stegen och sträckte sig efter en gren, t-shirten upphasad, tjugofyra och hjälpsam och helt ovetande om att hon, vuxen och skild och fullt kapabel att sköta sig själv, hade stått i köksfönstret och bett tyst om att stegen skulle vara stadig. Inte förr. Aldrig förr. Först när han var en man som flyttat hemifrån och själv valt att bo granne med henne.

”Då är vi två löjliga,” sade hon. ”Jag vill ha dig. Inte som trädgårdshjälp. Jag vill känna den där unga kroppen mot min. Om du vill gå, går du nu. Om du stannar, stannar du för att du också vill.”

”Jag vill,” sade han, utan paus. ”Jag har velat sedan du räckte mig saft i bara linnet och låtsades att det var av praktiska skäl. Säg ja en gång till, så jag hör det utan ved mellan oss.”

”Ja.” Hon sträckte ut handen. ”Kom hit.”

Han reste sig. Den styva kuken svängde, och hon kunde inte låta bli att flina, vilket fick honom att flina tillbaka, och plötsligt var pinsamheten inte ett hinder utan ett gemensamt skämt de redan var innanför. Hon drog honom intill sig på laven, hans lår mot hennes, hans bröst mot hennes kind. Huden var het, slätare än hennes, salt av svett. Hon lade munnen vid hans öra och viskade, så lågt att ångan nästan åt orden:

”Jag vill känna din unga kropp mot min mogna hud. Hela vägen. Och jag tänker styra, för jag är äldre och elakare och mycket roligare i sängen. Eller på en lav. Hänger du med?”

”Hänger med,” mumlade han, och hans händer fann äntligen hennes bröst, stora och tunga i hans handflator, vårtorna styva mot tummarna. ”Fan, Beatrice. De är precis så mjuka som de såg ut. Jag kommer att skämta om dem resten av livet, och jag kommer att mena vartenda ord.”

”Bra. Då börjar vi med att jag tar hand om den där förvirrade pojkkuken innan den svimmar av värmen.”

Hon gled ner från laven, knä på den nedre bänken, och tog honom i handen. Han stod framför henne, andfådd, med ena handen mot panelen. Kuken var tjock, ådrad, huvudet redan blankt. Hon slickade från roten till toppen i ett långt, långsamt drag, smakade salt och hud och den söta, unga hetta som fick henne att humma belåtet. Sedan tog hon honom i munnen, inte prydligt, utan hungrigt, läpparna slutna om skaftet, tungan tryckt upp mot undersidan. Hon sög, djupt, och tittade upp.

Wesley såg ut som om någon hade dragit ur proppen på hans ordförråd. Munnen öppen, ögonen mörka, en hand tveksam i hennes fuktiga hår.

”Får jag—”

Hon släppte honom med ett litet plopp och ett flin. ”Du får hålla i håret. Du får inte knuffa som om du vore sen till ett tåg. Jag har gjort det här förut, raring. Lita på den äldre damen.”

”Äldre dam,” flämtade han. ”Du knäböjer naken i en bastu och kallar dig dam. Jag är körd.”

”Inte än. Men snart.”

Hon tog honom igen, djupare, lät huvudet nudda svalget och backade innan det blev för mycket, en rytm hon själv valde. Saliv och svett blandades. Hon smekte pungen med den fria handen, kände hur den drogs upp, och när han stönade hennes namn tittade hon upp igen med den där lekfullt utmanande blicken: kom igen, pojke, se mig, se att jag tycker om det här. Han såg. Höfterna ryckte, men han höll sig, just för att hon hade bett om det, och det gjorde henne våtare än någon teknik.

När hans lår började darra släppte hon honom och reste sig, kysste honom salt och skrattande. ”Inte än. Jag vill ha den i mig, inte bara i halsen. Sätt dig.”

Han sjönk ner på den breda laven. Hon klev över hans lår, en hand om hans kuk, den andra mot hans axel, och sänkte sig. Först bara huvudet, en het, trång kyss av hennes fitta, sedan mer, långsamt, tills hon satt ner till roten och båda andades som om de hade rusat upp för en backe. Hon var våt nog. Hon hade varit våt sedan dörren gick upp.

”Åh,” sade han, och det var inte ett skämt. ”Du är … fan. Så varm. Så—”

”Så gammal och så bra,” fyllde hon i, och började röra höfterna. Inte hårt först. En svajning, en cirkel, brösten gungande framför hans mun. Han tog en vårta mellan läpparna och sög, och hon skrattade till av hur ivrig han var, ett litet, förtjust ljud mitt i stönet. ”Lugn. De springer ingenstans. Bit inte, slicka. Ja. Så.”

Hon red honom i en takt hon själv ägde, upp tills bara huvudet var kvar, ner igen med en våt smäll som ekade fånigt mot träet. Varje gång hon sjönk ner gned klitoris mot hans mage, och njutningen byggde, tjock och gyllene. Wesley höll hennes höfter, tummarna i de mjuka vecken, och försökte möta henne, men hon satte en hand mot hans bröst och skakade på huvudet, leende.

”Nej, nej. Jag styr. Du är ved. Jag är eld. Ligg still och var stilig.”

”Det är det taskigaste och sexigaste någon sagt till mig,” flämtade han, och lydde, och just lydnaden fick henne att rida hårdare, snabbare, svetten rinnande mellan brösten och ner över magen. Hon kom inte riktigt, inte än, men hon närmade sig den där kanten där skratt och stön blev samma sak, och då reste hon sig av honom med ett otåligt ljud.

”Vänd mig,” sade hon. ”Jag vill ha dig bakifrån. Hårt. Och om du är artig på fel sätt nu blir jag besviken.”

Han var inte artig på fel sätt. Han reste sig, vände henne mjukt men bestämt mot laven, och hon lade underarmarna mot det varma träet, rumpan ut, fötterna isär på den nedre bänken. Han strök en hand över hennes höft, ner mellan skinkorna, fann henne öppen och blank, och stönade som om han hade hittat skatten i en mycket fuktig karta.

”Säg om det är för mycket.”

”Det säger jag. Kör.”

Han körde. Ett djupt stöt, hela vägen, och Beatrice tappade ett skratt som genast blev ett stön. Han tog henne hårt, precis som hon bett om, händerna om hennes höfter, kuken som fyllde henne i en rytm som fick panelen att knarra. Varje stöt skickade en våg genom magen. Brösten svängde. Svetten gjorde deras hud hal, och han fick ta ett bättre tag, tummarna pressade in i köttet, inte elakt, bara hungrigt.

”Så ja,” manade hon, rösten tjock av flin och upphetsning. ”Där. Inte som om du ber om ursäkt för att du lånat min häcksax. Hårdare. Jag är fyrtiotvå, inte i porslin. Åh, fan, Wesley, just så, du träffar — ja — den där fläcken som gör mig dum i huvudet.”

”Du låter inte dum,” flåsade han. ”Du låter som om du recenserar mig. Får jag betyg sen?”

”Hittills ett starkt fyra. Sikta på fem. Rotera lite — åh. Där. Femmorna delas ut i bastun, inte i trädgården.”

Han skrattade, ett förvånat, lyckligt ljud mitt i stötarna, och det skrattet gjorde något med henne som ingen teknik hade klarat ensam. Hon tryckte rumpan bakåt, mötte honom, och lät sig bli tagen, svettig och högljudd, medan ångan klibbade vid håret i nacken. När hans tempo blev ojämnt, när hon kände hur han närmade sig för snabbt, sträckte hon en hand bakåt och klappade hans lår.

”Stopp. Inte än, hjälte. Ner på knä. Du har slickat tillräckligt på mina bröst. Nu vill jag ha munnen där den gör verklig nytta.”

Han drog sig ur med ett motvilligt stön, och hon vände sig, satte sig på lavkanten, lade det ena benet över hans axel när han sjönk ner. Synen av honom där, tjugofyra och ivrig, med svett i pannan och hennes våthet på kuken, fick henne att le så brett att det nästan var oanständigt på ett nytt sätt.

”Se inte så högtidlig ut. Det är en fitta, inte ett dop. Slicka som om du menar det, och om du går vilse säger jag till. Jag är en utmärkt guide.”

Han menade det. Tungan var bred först, ett långt drag genom hela springan, sedan snävare, nyfiknare, kring klitoris utan att hacka på den som en hackspett. Beatrice sjönk bakåt mot panelen och lät ett ärligt stön slippa ut. Han lärde sig fort. När hon lyfte höfterna följde han. När hon sade ”lättare, cirklar, ja, där, stanna”, stannade han. Två fingrar gled in, krökta, och tungan arbetade ovanpå, och den kombinationen — ung iver plus hennes vägledning — drog ihop henne tills låren darrade runt hans öron.

”Wesley. Jag är nära. Sluta inte för att vara blyg. Om jag kommer i din mun är det en komplimang, inte en olycka.”

Han stönade mot henne, vibrationen rakt igenom, och hon kom. Det var inte prydligt. Det var ett skratt som bröts mitt itu, ett höftlyft, en våg som klämde om hans fingrar, och hon höll honom kvar med en hand i håret tills det ebbade ut till små, fnissiga efterstötar.

”Fem plus,” fick hon fram. ”Res dig. Mot väggen. Jag vill ha dig i mig när benen fortfarande skakar.”

De tumlade upp, klumpigt och glada. Han lyfte henne inte som i en film — hon var en riktig kvinna med riktig tyngd, och de löste det genom att hon ställde sig med ryggen mot den varmaste panelen, ett ben höjt, hans händer under låret och under rumpan. Han gled in stående, och vinkeln var annorlunda, djupare på ett sätt som fick henne att gripa tag om hans nacke och svära mjukt mot hans mun.

”Ja. Så. Knulla mig mot väggen. Jag har dig. Du har mig. Ingen ved, inga grannar, bara det här.”

Han rörde sig, stötar uppåt, svettiga bröst mot varandra, hennes bröst klämda mellan dem. De kysstes slarvigt, skrattade när näsorna krockade, och föll tillbaka in i rytmen. Beatrice styrde fortfarande, även här: en hand i hans hår, ett ”långsammare”, ett ”nu djupt och stanna”, ett ”rulla höfterna, ja, din lilla charmör”. Han lydde med ett leende som var både undergivet och stolt, och den blandningen — hans unga kraft, hennes erfarenhet — gjorde det svettiga rummet till något som kändes både snuskigt och märkligt tryggt.

”Jag vill komma,” sade han mot hennes hals. ”Säg var.”

”I mig. Jag har koll, det är lugnt, jag vill känna det. Men rör klitoris. Tummen. Ja. Där. Håll den där medan du tar mig.”

Han gjorde det. Tummen cirklande, kuken djupt, och Beatrice kände den andra vågen komma snabbare än hon väntat, ett hårt, blankt utbrott som fick henne att skratta rakt in i hans axel och samtidigt klämma om honom så att han tappade takten. Han stötte tre gånger till, ojämnt, och kom med ett ljud som var hälften stön och hälften förvånat skratt, varmt och pulserande inuti henne, pannan mot hennes, båda klibbiga, båda darrande, båda oförmögna att låtsas att det här hade varit en olyckshändelse med en vedkorg.

De stod kvar en stund. Andningen lugnade sig. Någonstans knäppte bastuaggregatet, och en ny sky av ånga steg. Wesley kysste hennes tinning, valhänt och öm.

”Så,” sade han. ”Det där hände.”

”Det där hände utmärkt.” Hon klappade hans kind. ”Du får högsta betyg i praktisk tentamen. Teorin får vi ta i köket, med saft, om du inte springer och gömmer dig i vedboden.”

”Jag springer ingenstans. Utom kanske ut innan vi svimmar. Du är … Beatrice, du är otrolig. Jag trodde jag skulle vara nervös hela tiden. Det var jag. Men du gjorde det roligt. Jag visste inte att det fick vara roligt.”

”Det får vara precis så roligt som vi vill.” Hon lösgjorde sig försiktigt, kände honom rinna längs låret, och brydde sig inte. Handduken var ändå en förlorad sak. Hon räckte honom en slev vatten, de sköljde ansiktena, skrattade åt de röda märkena på hans axel där hon hade hållit för hårt. Sexen var över. Kropparna fortfarande nära, men begäret hade lagt sig till ett mjukt, svettigt efterlyst, den sortens mättnad som gör en människa pratsam och ofarlig.

Wesley drog på sig ett leende som var yngre igen, nästan blygt. ”Jag kom verkligen bara för veden. Dörren var öppen. Jag svär. Om du ångrar dig säger du till, så låtsas jag att jag drabbades av solsting och en mycket övertygande hallucination.”

”Jag ångrar inget,” sade Beatrice, och det var sant.

Hon såg på honom, på den öppna, tacksamma minen, på mannen som fortfarande trodde att haspen hade glömt sig själv. Utanför väntade syrenhäcken och den prydliga vedstapeln han hade byggt åt henne i förrgår. Inuti visste hon något han inte visste, och tänkte inte säga det: hon hade hört hans steg på gruset, rest sig, skjutit upp haspen med flit och lagt sig till rätta på laven som en kvinna som råkat glömma. Bussen var hennes, och hemligheten också. Hon log bara, räckte honom en handduk och nickade mot dörren, som om ångan ensam hade hittat på alltihop.