Elise fångad naken av Casimir i lagerlokalen

Kvällen hade redan lagt sig över butiksgatan när Elise låste ytterdörren och gick mot lagerlokalen med nycklarna klingande i handen. Hon var fyrtiotvå, gift sedan tolv år, och ägde den lilla klädbutiken i hörnet som folk fortfarande kallade för hennes fast skylten bar ett annat namn. Kroppen hade inte glömt modellåren. Höfterna var bredare nu, brösten tyngre, midjan mjukare, men hon rörde sig fortfarande som någon som visste att blickar fastnade. Den här kvällen hade hon bråttom. En leverans som skulle ha kommit före stängning låg kvar någonstans bland pallarna, och imorgon skulle en kund hämta den personligen. Hon hade ringt hem och sagt att det blev sent. Maken hade mumlat något om matrester i kylen. Elise hade inte lyssnat särskilt noga. Hon ville bara hitta kartongen, bocka av den och slippa tänka på morgondagens leenden.

I personalutrymmet luktade det tvål, damm och kartong. Hon hade cyklat genom den fuktiga luften och svettats under blusen, och duschen lockade mer än den borde. Bara fem minuter, tänkte hon, sedan letar jag. Hon klädde av sig metodiskt, hängde kjolen över en stol, behån på kroken, trosorna sist. Spegeln ovanför handfatet visade en kvinna som inte såg ut som en lagerinventering. Det mörka håret satt uppsatt slarvigt, nyckelbenen syntes fortfarande, magen var mjuk men inte slapp, och låren fyllde ut när hon vred sig. Hon log lite åt sig själv. Fyrtiotvå och fortfarande fåfäng. Sedan steg hon in under strålen.

Vattnet var först kallt, sedan hett. Hon tvålade axlarna och lät skummet rinna mellan brösten, ned över magen, in i vecket där låren möttes. När hon vände sig för att nå schampot som inte fanns — personalen använde tydligen inget — gled foten på den våta plastmattan. Hon skrek till, mer av förvåning än smärta, och fick tag i duschstången med ena handen. Handduken hon tänkt ha nära ramlade ut genom den öppna dörren och landade i en pöl. Hon stod naken, blöt, med tvål i håret och ena foten i ett halt steg, när ytterdörren till lagret gnisslade.

"Hallå? Är det någon här?"

Rösten var ung och lite hes, som om han skrattat nyligen. Casimir. Tjugofyra, sommaranställd, den sortens kille som bar kartonger som om de vägde ingenting och som sa frun med ett leende som inte riktigt menade titel. Elise frös mitt i rörelsen. Vattnet fortsatte rinna över ryggen. Hon kunde inte nå handduken utan att gå ut, och att gå ut betydde att gå naken genom personalrummet medan han antagligen redan stod i dörröppningen.

"Det är jag," ropade hon, och rösten lät tunnare än hon ville. "Elise. Jag halkade. Stäng inte av något. Och kom inte in."

Naturligtvis kom han in. Inte hela vägen, men tillräckligt för att se henne genom den halvöppna duschdörren: vatten över hud, tvål som gled längs ena höften, brösten tunga och blanka, bröstvårtorna styva av kylan som kom när hon steg åt sidan. Han stannade som om någon dragit i en osynlig lina.

"Herregud," sa han, och sedan skrattade han, ett förläget, högt skratt som fyllde det lilla rummet. "Förlåt. Jag glömde jackan. Jag hörde ett skrik och trodde att någon brutit sig in och... ja. Du är inte en inbrottstjuv."

Elise skrattade också, för vad annat fanns att göra. Skrattet bubblade upp ur magen, generat och lite vilt, och lättade på något som annars hade kunnat bli pinsamt på riktigt. "Nej. Jag är din chef. Naken. Och jag har tvål i ögat. Om du stirrar en sekund till kommer jag att sparka dig, och jag står på ett ben, så det blir en dålig spark."

Han vände sig halvvägs bort, men inte helt. Hon såg det i spegelns kant: hans ögon som drogs tillbaka, kinderna röda, munnen som kämpade med ett leende. Han var lång, mörkhårig, med den där sommarbrännan som lagerarbete i solen ger, och t-shirten satt lite för tajt över axlarna. Tjugofyra år av energi som inte visste var den skulle ta vägen. Elise kände hur något varmt vaknade längst ned i magen, trots tvål och halka och den fullkomligt löjliga situationen. Hon hade anat det hela sommaren, i hur han räckte henne saxen och lät fingrarna dröja, i hur hon själv rättade till kjolen när han kom in i butiken. Hon hade inte tänkt göra något åt det. Nu stod hon här.

"Jag hämtar handduken," sa han.

"Den ligger på golvet. Den är blöt. Allt är blött. Jag är blöt." Hon hörde själv hur det lät och skrattade igen, högre. "Det där sa jag inte."

"Du sa det," sa Casimir, och nu skrattade han med henne, inte längre bara generat. Blicken mötte hennes i spegeln. Något ändrades i luften, tunt som ånga men tydligt. Hon kände det i bröstet, en värme som inte kom från duschvattnet. Han såg på henne som män brukade se när hon var tjugotvå och gick på en catwalk, fast nu fanns det något mer i blicken: respekt blandat med en hunger han inte försökte dölja särskilt bra.

"Okej," sa hon och stängde av vattnet. Dropparna föll fortfarande från bröstvårtorna och tickade mot golvet. "Om du redan sett allt kan du lika gärna vara användbar. Finns det en torr handduk i skåpet?"

Han öppnade skåpet. Tomt, förutom en pappersrulle och en bortglömd mugg med ett urtvättat tryck. "Personalen har tydligen bestämt att handdukar är ett privilegium. Eller så stal någon dem. Jag skyller på strumavdelningen. De är lömska."

"Typiskt." Hon steg ut, fortfarande naken, för att låtsas något annat hade varit löjligare än sanningen. Vattnet rann längs vaderna och samlade sig vid hälarna. Hon korsade inte armarna. Om hon skulle stå här, tänkte hon, skulle hon stå här som den kvinna hon var, inte som någon som bad om ursäkt för sin kropp. Modellåren hade lärt henne det, och äktenskapet hade inte tagit det ifrån henne, bara lagt det i en byrålåda hon sällan öppnade. "Sluta se ut som om du sett ett spöke. Det är bara en fyrtiotvåårig butiksägare som halkat. Inget du inte sett på en strand, fast med mer tvål och sämre ljus."

"Jag har inte sett det här på en strand," sa han, och rösten hade sjunkit. "Inte så här. Inte dig."

Hon retades för att det var lättare än att erkänna att pulsen slog i halsen. "Din stirrande blick kommer att bli ett arbetsmiljöproblem, Casimir. Jag kan skriva en lapp och sätta upp den vid stämpelklockan. 'Anställd tittar på chefens bröst i sjutton sekunder utan att blinka. Rekommenderas paus och kallt vatten.'"

"Arton," sa han. "Jag räknade. Och de är... fan. De är vackra. Hela du är vacker. Mogen på det där sättet som gör att man glömmer vad man skulle säga och bara står och ser dum ut, vilket jag gör just nu, ifall det inte märks."

Hon fnissade. Det var ett ungt ljud i en vuxen mun, och hon gillade det mer än hon ville. "Mogen. Vilket fint sätt att säga att jag är gammal nog att vara den som skriver schemat. Gammal nog att veta bättre. Och just nu ung nog att inte bry mig."

Hon vred höften lite, en gammal modellvana som satt i ryggmärgen, och lät honom se kurvan från midja till rumpa. Vattnet glänste längs sidan. Hans blick följde, långsamt, och han svalde så att strupen rörde sig.

"Du poserar," sa han.

"Jag har halkat och står naken framför en tjugofyraåring som jag anställt för att bära lådor. Om jag inte poserar lite grann kommer jag att dö av genans, och då får du städa, och du är inte särskilt bra på att städa. Jag har sett personalrummet på fredagar."

Han skrattade, kom närmare, och lukten av honom — tvål från hans egna händer tidigare på dagen, kartongdamm, något varmt och ungt — blandades med hennes. "Får jag hjälpa dig leta efter en handduk? Ordentligt. Inte bara stå här och vara värdelös och röd i ansiktet."

"Varsågod," sa hon, och det var ett ja till mer än handduken. Hon hörde det själv, och hon ångrade det inte.

Han gick runt henne och låtsades kolla krokarna, fast båda visste att krokarna var tomma. När han sträckte sig förbi hennes axel för att nå en hylla nuddade hans underarm hennes bröst. Inte en olycka som tog slut med detsamma. Bröstvårtan styvnade mot den varma huden, en liten hård punkt mot hans arm. Han stannade. Hon drog inte undan. Luften mellan dem kändes plötsligt för liten för två vuxna människor som fortfarande låtsades leta efter frotté.

"Oj," sa han, och skrattet i rösten var tunt nu. "Det där var... jag menade inte..."

"Du menade," sa hon mjukt, och ett leende drog i mungipan. "Och jag märkte. Gör det igen om du tänker låtsas hjälpa, annars hittar jag handduken själv och vi låtsas att det här var en rolig historia vi aldrig berättar för någon, inte ens för oss själva på söndagar."

Hans fingrar kom tillbaka, försiktiga först, sedan säkrare, och strök över den styva toppen. Elise drog ett andetag som lät som ett skratt och en suck på samma gång. Den andra handen följde, kramade mjukt, lyfte tyngden som om han vägde något fint. Tummen gled över vårtan, runt, runt, tills det stack skönt ända ned i magen. Hon lutade sig in i beröringen och kände hur fittan svarade, varm och redan hal, utan att hon bett den om lov.

"De är tunga," mumlade han, nästan vördnadsfullt, och det fick henne att fnissa igen.

"De har burit behåar i tjugo år och överlevt två kollektioner med dåliga byglar. De förtjänar en komplimang som inte låter som en bärarrapport från lagret."

"De är de finaste jag rört vid," sa han, och den här gången lät det ärligt, inte inlärt. "Du är... Elise, säg om jag ska backa. Jag backar om du säger det. Jag menar det. Jackan kan ligga."

Hon tog hans handled. Inte hårt. Bestämt, med ett leende som hon visste att han kunde läsa, för hon hade använt det leendet på catwalken när hon ville att någon skulle förstå utan att hon pekade. Hon förde hans hand bakåt, ned över den våta ryggen, förbi svanken, och lade den platt mot sin rumpa. Huden var sval av vattnet, mjuk, fyllig. Hans fingrar sjönk in och stannade, som om han inte trodde att han fick hålla kvar. Hon höll kvar hans blick.

"Jag vill ha dig," sa hon. "Här. Nu. Inte för att du överraskade mig, och inte för att jag är gift och uttråkad i någon sorglig historia du kan berätta för kompisarna. För att du är snygg, och du skrattar, och jag är kåt, och jag säger ja. Högt. Om du också säger ja kan du sluta leta efter den där jävla handduken och använda händerna till något jag faktiskt bett om."

"Ja," sa Casimir, och skrattet kom tillbaka, lättat och hett. "Ja. Fan, ja. Jag har velat det sedan du visade mig var tejptejpen låg och sa att jag höll den fel. Det låter dumt. Det är dumt. Jag säger ja ändå."

Hon kysste honom först, för att hon ville äga början. Hans mun var ivrig, lite fumlig i kanterna, och hon lärde honom takten med tungan tills han förstod att hon inte ville bli uppäten, bara mött. Händerna på hennes rumpa knådade, drog henne mot hans jeans där ståndet redan pressade, hårt och otåligt. Hon gnisslade mot det och skrattade in i kyssen när blixtlåset nöp henne i magen.

"Du har alldeles för mycket kläder på dig för en man som ska knulla sin chef i ett lager," sa hon mot hans mun. "Det är oprofessionellt. Av dig, alltså. Jag är redan avklädd och därmed föredömlig."

"Det låter som en rubrik jag inte vill ha i lokaltidningen."

"Då får du vara tyst och duktig." Hon drog upp hans t-shirt. Magen under var platt och varm, med ett smalt streck av hår som försvann ned i linningen. Jeansen åkte ner med hans hjälp, kalsongerna med, och kuken sprang fram, tjock, upprätt, med en glansig droppe i toppen och ådror som syntes längs skaftet. Hon tog om den, vägde den i handflatan, drog långsamt från rot till ollon, och visslade lågt på skämt. "Sommarjobbare med ambitioner. Okej. Jag har en pall där ute som har väntat på ett bättre syfte än att hålla strumpor och ånger."

De tog sig ut i lagerlokalen utan att egentligen bestämma det, hans byxor vid fotknölarna tills han sparkade av dem, hennes bara fötter mot det svala betonggolvet. Lysrören surrade. Kartonger stod i rader, och en träpall stod fri nära väggen, i höjd med hennes höfter. Elise gick före, naken och fortfarande fuktig från duschen och från det som redan runnit mellan låren, och svängde på rumpan med flit tills han stönade bakom henne som om hon gjort honom en personlig oförrätt.

"Du gör det med vilje," sa han.

"Allt jag gör i kväll är med vilje," svarade hon, och menade det.

Hon lutade sig fram över pallen, lade underarmarna på träet, särade lite på fötterna och tittade över axeln. Rumpan var rund och höjd, fittan öppen och blank i ljuset. Hon kände sig både löjlig och mäktig, och löjligheten gjorde henne kåtare, inte mindre.

"Ta mig bakifrån," sa hon, och fnisset låg kvar i rösten även när orden var fräcka. "Djupt. Hårt. Inte som om du är rädd att jag går sönder. Jag går inte sönder. Jag är fyrtiotvå och har burit varulådor i högklackat. Och om du gör det för fint kommer jag att ge dig instruktioner tills du rodnar, vilket du redan gör, så vi har en bit kvar."

"Du är hemsk," sa han, men han ställde sig bakom henne, händerna på hennes höfter, kuken som gled mellan skinkorna och fann hur våt hon redan var. Ollonet nuddade, gled, fann ingången. "Säg om det är för mycket. Jag menar det fortfarande."

"Det är för lite tills du är inne. Kom igen, Casimir. Jag har sagt ja. Använd det."

Han tryckte in sig. Långsamt först, för att hon var trång och han var tjock, och Elise flämtade, skrattade till av överraskningen i hur full hon blev, hur det sträckte och sedan gav med sig. Sedan tog hon emot honom, tryckte emot, och han gled i till roten med ett ljud som var både blött och anständigt nog att få henne att fnissa igen.

"Där," sa hon, och rösten var tjockare nu. "Nu. Hårda tag. Jag vill känna det imorgon när jag står i kassan och ler artigt mot folk som vill byta storlek."

Han drog sig ut och stötte in, djupt, och pallen gnisslade mot golvet. Elise stönade, ett ljud som bröts av ett fniss när en kartong intill vinglade hotfullt och nästan föll.

"Om du välter strumplådan får du plocka upp den naken," sa hon. "Hårdare. Ja. Så. Precis så, din... åh. Höger hand på min klitoris, inte bara höfterna. Jag är inte en möbel, även om jag just nu använder en."

Han lydde, fann den svullna knoppen med två fingrar och gnuggade i takt med stötarna, lite klumpigt först, sedan bättre när hon viskade "lättare, cirklar, ja, där". Elise sköt emot honom, rumpan mot hans lår, och ljuden blev blöta och tydliga i det tysta lagret. Han knullade henne hårt, som hon bett om, varje stöt en dunk mot pallen, kuken som fyllde henne om och om igen, och hon gav honom mer för att det roade henne att höra sig själv befalla medan hon höll på att tappa andan.

"Djupare. Håll i håret om du vill, inte för hårt, jag har tvål kvar och tänker inte förklara en tova för frisören. Fan, Casimir, du är bra på det här. Låt inte det stiga dig åt huvudet. Lite åt huvudet. Okej, mycket. Just så. Känn hur jag tar emot dig. Det är inte artighet, det är för att jag vill ha din kuk så långt in den går."

Han skrattade andfått, ett ljud som dog i ett stön, och tog ett bättre tag om hennes höft, drog henne mot sig så att hon nästan lyfte från tårna. Den andra handen lämnade inte klitoris. Nöjet byggdes snabbt, för hett, en het punkt som spred sig upp genom magen, och hon ville inte komma ännu, inte mot en pall som luktade trä och wellpapp och gammal tejp. Hon ville se honom. Hon ville rida.

"Vänta," flämtade hon, och skrattet kom tillbaka för att hon nästan tappade balansen. "Inte så. Jag vill rida dig. Det finns en stapel lådor där borta som ser ut som en dålig idé och en utmärkt sittplats. Vi tar den. Om den rasar får vi skylla på en inventering."

Han gled ur henne med ett ljud som fick båda att skratta, högt och oanständigt. De korsade golvet, hans kuk glänsande av henne, hennes lår våta, och en stund var det bara två nakna vuxna som försökte se värdiga ut mellan hyllor med sommarklänningar. Lådorna med kjolar var staplade till en bred, någorlunda stabil yta i höfthöjd. Casimir satte sig, benen isär, och såg upp på henne med ett leende som var lika mycket nerv som lust.

"Om jag dör av en wellpappkollaps," sa han, "skriv på kistan att det var värt det."

"Jag skriver att du glömde jackan," sa hon, och klättrade upp, grensle över honom, knäna mot kartongen. Hon förde in honom själv, höll om skaftet, sjönk ner tills hon satt full och båda stönade på samma andetag. Tyngden gjorde allt djupare. Hon kände honom ända upp, en fyllnad som fick henne att blunda en sekund och sedan öppna ögonen för att hon ville se hans min.

"Så," sa hon, och började röra sig. Höfterna rullade, lyfte, sjönk, ett långsamt ridande som snabbt blev hårdare när hon hittade vinkeln. De stora brösten studsade framför hans ansikte, tunga och mjuka, bröstvårtorna mörka och styva, och han fångade en med munnen, sög, nafsade försiktigt, och hon skrattade för att det kittlade och stönade för att det inte bara kittlade. "Titta inte så förvånad. De studsar. Det är fysik, inte ett mirakel. Du får slicka om du vill, men tappa inte rytmen. Jag har inte hela natten. Jag har en leverans att hitta. Det här är bara ett mycket bättre ärende, och jag tänker avsluta det ordentligt."

"Du pratar för mycket," mumlade han mot huden, och händerna grep hennes midja, hjälpte henne att rida hårdare, lyfte henne och släppte ned henne på kuken så att hon flämtade.

"Jag pratar lagom. Knulla upp i mig. Ja. Där. Åh, din kuk är tjock som ett dåligt beslut, och jag tar det beslutet igen. Håll i brösten, lyft dem, jag vill se dig begravd i dem medan jag rider dig sönder."

Han gjorde det, ansiktet mellan dem, tungan som for från den ena vårtan till den andra, och Elise red honom med en takt som fick lådorna att knaka i protest. Svetten blandades med det sista duschvattnet. Hon kände hur det drog ihop sig, nära, en het spiral, och hon ville mer, ville väggen, ville att han skulle bära henne som om tjugofyra år betydde något praktiskt och inte bara en siffra på anställningsavtalet.

"Upp," sa hon, andfådd och fnissande för att lådan under hans lår gav ifrån sig ett ljud som liknade en suck. "Mot väggen. Lyft mig. Om du tappar mig får du sparken, och det vore synd, för du är anställd till augusti och jag tänker utnyttja både anställningen och det här på flera sätt, varav de flesta är fullt lagliga."

Han skrattade, reste sig med henne fortfarande omkring honom — ett fumligt, starkt ögonblick där hon klängde med armar och ben och han stönade när hon gled en bit av kuken och sedan sjönk ned igen — och bar henne de få stegen till den kala väggen mellan två hyllor. Han pressade hennes rygg mot den svala putsen, höll under låren, och stötte upp i henne stående. Djupt. Tyngden av henne gjorde varje stöt tyngre, råare, precis så hård som hon bett om i taglinen hon aldrig skulle säga högt. Elise slog armarna om hans nacke, brösten tryckta mot hans bröst, och skrattet och lusten blandades tills hon inte visste vilket som vann.

"Hårdare," viskade hon, sedan högre, för lagret var tomt och hon ville höra sig själv. "Casimir. Casimir, just där, rör dig inte från den vinkeln, gnid dig mot mig, jag kommer, jag..."

Det kom som en våg hon inte kunde hålla artig. Hon skrek hans namn, ett ljud som sprack i skratt mitt i, högt och oanständigt mellan pallarna, och kroppen krampade kring honom, våt, skälvande, låren som darrade i hans grepp medan fittan drogs samman i långa, hårda ryck. Han stönade mot hennes hals, stötarna blev kortare och djupare, och hon kände hur han närmade sig, hur kuken svällde inne i henne.

"I mig," sa hon, klar i rösten trots att den darrade. "Jag vill det. Kom. Fyll mig. Jag har sagt ja till det också."

Han gjorde det med ett hest ljud mot hennes hud, stötte till en sista gång och tömde sig, varmt och ryckigt, och höll henne uppe medan båda flämtade som om de sprungit genom hela lagret. En stund var det bara andning, hans panna mot hennes axel, hennes fingrar i hans fuktiga nacke, och det avlägsna surret från lysrören. Sperma och hennes egen våthet rann när han långsamt gled ur, varmt längs insidan av låret. Hon skrattade till, svagt, för att det kittlade och för att tystnaden hotade att bli för stor om ingen sa något dumt.

"Om strumplådan har överlevt det här," sa han hest, "förtjänar den en löneförhöjning. Och en varningsetikett."

Elise skrattade, svag och äkta, pannan mot hans. "Du också. Men säg det inte till facket. De har inga blanketter för det här, och jag orkar inte uppfinna en."

Han hjälpte henne ner, försiktigt, med händerna under hennes armar tills fötterna hittade golvet och knäna bestämde sig för att bära henne igen. När hans utlösning rann längre ned gjorde han en överdriven, ridderlig bugning, naken och fortfarande halvstyv, och erbjöd sin t-shirt som trasa med en min som om han lämnade över en silkesnäsduk.

"Till er tjänst, frun. Jag kan också låtsas att jag hittat en handduk om det räddar min anställning och min värdighet, i den ordningen."

"Din anställning är räddad," sa hon, och torkade sig med ett skratt som fortfarande hade rester av stön i sig. T-shirten luktade honom. Hon vek den prydligt efteråt, som om ordning kunde återställa något, och räckte tillbaka den. "Jackan du glömde ligger på kroken vid dörren. Jag såg den när jag kom. Du behövde inte ens gå in i duschen. Den hängde där hela tiden, som en anständig ursäkt."

"Tur att jag gjorde det ändå."

"Tur," instämde hon, och menade det utan att göra det större än det var. Hon drog på kjolen utan trosor, för de låg kvar någonstans i en pöl vid duschen, och det kändes som en hemlighet hon kunde bära hem under tyget, varm och lite kladdig och hennes egen. Blusen knäpptes snett. Hon brydde sig inte om att rätta den med en gång. Han klädde på sig, jeans, den skrynkliga tröjan, och de såg på varandra en sista gång mellan hyllorna. Skrattet lade sig av sig självt, utan att någon släckte det. Ingen av dem fyllde luften med löften eller skämt som skulle ha blivit för tunga.

Hon rättade till håret med fingrarna. Han tog jackan från kroken. I lagerlokalen, mellan pallar och lådor och den tysta duschen, blev det stilla.